I DN igår skrev Fredrik Reinfeldt, Birgitta Ohlsson och Beatrice Ask en artikel med rubriken "Det här ska vi göra för att förebygga extremismen", och i de inledande raderna refererar man till en tidigare varning för att det offentliga samtalet inte får fokusera ensidigt på den "våldsbejakande islamismen".
Men de missar det stora och övergripande problemet, roten till det onda. Demokratiunderskottet.
Vi har, åtminstone på papperet, demokrati i Sverige. Men hur ser demokratin i Sverige egentligen ut?
Vi har en borgerlig allians, vars partier tycks ha övergett allt i sina forna ideologier, med några enstaka undantag: man privatiserar fortfarande statlig verksamhet, man driver sin "arbetslinje", man försöker med alla medel tömma staten på resurser.
Vi har en socialdemokrati som inte verkar förmå eller vilja kritisera denna "arbetslinje", och som också verkar vilja fortsätta privatiserandet av statlig verksamhet, och som inte tycks våga andas ett ljud om att stärka staten med avseende på resurser.
Så har vi lydpartierna och brydpartierna som inte gör någon större skillnad och så har vi riksdagens paria, SD.
Så vad har vi att välja mellan?
Låt se:
- Alternativ A (i moderat tappning)
- Alternativ A (i socialdemokratisk tappning)
- SD
- Något av småpartierna utanför riksdagen
Och mitt i denna demokratiska katastrof vägrar alltså de övriga riksdagspartierna att tala med SD och ägnar all sin retorik åt att försöka beskylla motparten för att gå SD:s ärenden; våra folkvalda agerar i medierna som om vi väljare vore dumma i huvudet, oftast genom att vägra att svara på obekväma frågor, ofta genom att styvnackat vägra att medge att man möjligen skulle ha kunnat göra något fel. Och, på senare tid, genom att tiga ihjäl kritiken.
De undrar varifrån politikerföraktet kommer, utan att se sitt eget väljarförakt.
Detta skapar en känsla av maktlöshet hos folket. Tyvärr tror jag att många som röstade på SD i det senaste valet gjorde det, inte för att de stöder SD:s politik, utan för att rösta på något annat än de etablerade partierna, som bara tycks ha förakt till övers för vanligt folk. Ni vet, det där "verklighetens folk" som KD talar så lyriskt om.
Det bästa sättet för en regering att bekämpa extremism måste väl ändå vara att gräva bort den mylla som extremismen gror i? Det vill säga: börja debattera som vuxna människor, tala med SD, ta ansvar för den förda politiken. Ge skäl för den legitimitet man i tal och handling gör anspråk på.
Att vägra svara på obekväma frågor och vägra erkänna att man gjort något fel väcker bara hat och frustration hos folket.
Att ägna debatter åt pajkastning och personangrepp väcker bara hat och frustration hos folket.
Att vägra tala med SD och försöka beskylla varandra för samarbete med SD väcker bara hat och frustration hos folket.
Och hatet och frustrationen kommer garanterat att ta sig uttryck i både mer extremism och fler röster på SD. Som, allt annat till trots, ändå bemödar sig med att försöka ge ett sken av demokratisk dialog med medborgarna.
Titta gärna på den här debatten där Jimmie Åkesson vinner över Maud Olofsson mer eller mindre på Walk-Over. Programledaren försöker bemöta de påståenden som Åkesson faktiskt gör, men Olofsson försöker prata förbi honom, prata om andra saker. Och framstår som en idiot, medan Åkesson lyckas med konststycket att faktiskt framstå som ganska sansad - mycket tack vare att Olofsson finns där som kontrast.
Om programledaren fått intervjua Åkesson utan Olofssons närvaro hade intrycket förmodligen blivit ett helt annat, för hon kritiserar nämligen precis det Åkesson säger. Men på grund av Olofssons dominerande plats i samtalet kommer programledarens sakliga kritik i skymundan.
SD plockade många poäng på den här intervjun. Huvudsakligen på att Åkesson höll sig lugn och höll sig till vad han försökt få fram i sin artikel, samtidigt som Olofsson var uppenbart i obalans redan från början. Det förmedlades inte minst av försöket att vända debatten till att handla om något annat än Åkessons artikel och dess innehåll. Och av att Olofsson ger sig på Åkesson som person, gång på gång, vilket tenderar att falla platt även när det fungerar.
Bilden blir en bild av den enkla människan som ställer den höge politikern till svars, och den höge politikern som slingrar sig som en mask på kroken. David mot Goliat - och ni vet ju vem man brukar heja på.
Vad vi behöver är politiker som faktiskt tar debatten - i det här fallet hade vi behövt en politiker som faktiskt läst Åkessons artikel och gjort hemläxan, och bemött Åkessons påståenden och siffror med fakta, och ur detta försökt dra fram de värderingar och skillnader i värderingar som förelåg. Då hade politikern kunnat gå därifrån med medborgarnas respekt och förmodligen skulle intresset för Åkessons budskap därmed ligga nära noll.
Om Olofsson bara kunnat föra en saklig debatt så skulle vi inte ha blivit arga på henne. I bästa fall skulle vi inte ha blivit arga på Åkesson heller. I bästa fall skulle vi ha kunnat konstatera krasst att okej, de säger så, bra, då vet vi det. Och på köpet skulle en del av grogrunden för extremism sköljas bort. Både för vänster- och högerextrema, eftersom ingen kan säga sig vara en modern David.
Men till syvende och sist så räcker det inte med att våra politiker agerar mot extremismen. Inget är så kraftfullt som att agera själv.
Allianspartiernas ideologier karaktäriserades en gång av tankegångar kring frihet och personligt ansvar. Var finns det ansvaret? Vi sitter bara och väntar på att politikerna ska fixa allt åt oss. Ska vi stoppa extremismen måste vi prata med varandra, och få våra medmänniskor att känna sig betydelsefulla.
Det sägs ju ändå att all makt utgår från folket. Och folket är inte Alliansen eller vänstern eller ens SD. Folket - det är vi.
Fotnot: Jag har ett oemotståndligt litet trolleri att dela med mig av. Sånt där lulz-trolleri ni vet.
Ni vet hur bilar kan vara snygga när de är nytvättade? Och hur ett lager vax kan ta dem från snygga till f**king åsm?
Sargoth har vaxat texten ovan, och ska förstås ha cred för det.
:P
I DN igår skrev Fredrik Reinfeldt, Birgitta Ohlsson och Beatrice Ask en artikel med rubriken "Det här ska vi göra för att förebygga extremismen", och i de inledande raderna refererar man till en tidigare varning för att det offentliga samtalet inte får fokusera ensidigt på den "våldsbejakande islamismen".
Men de missar det stora och övergripande problemet, roten till det onda. Demokratiunderskottet.
Vi har, åtminstone på papperet, demokrati i Sverige. Men hur ser demokratin i Sverige egentligen ut?
Vi har en borgerlig allians, vars partier tycks ha övergett allt i sina forna ideologier, med några enstaka undantag: man privatiserar fortfarande statlig verksamhet, man driver sin "arbetslinje", man försöker med alla medel tömma staten på resurser.
Vi har en socialdemokrati som inte verkar förmå eller vilja kritisera denna "arbetslinje", och som också verkar vilja fortsätta privatiserandet av statlig verksamhet, och som inte tycks våga andas ett ljud om att stärka staten med avseende på resurser.
Så har vi lydpartierna och brydpartierna som inte gör någon större skillnad och så har vi riksdagens paria, SD.
Så vad har vi att välja mellan?
Låt se:
- Alternativ A (i moderat tappning)
- Alternativ A (i socialdemokratisk tappning)
- SD
- Något av småpartierna utanför riksdagen
Och mitt i denna demokratiska katastrof vägrar alltså de övriga riksdagspartierna att tala med SD och ägnar all sin retorik åt att försöka beskylla motparten för att gå SD:s ärenden; våra folkvalda agerar i medierna som om vi väljare vore dumma i huvudet, oftast genom att vägra att svara på obekväma frågor, ofta genom att styvnackat vägra att medge att man möjligen skulle ha kunnat göra något fel. Och, på senare tid, genom att tiga ihjäl kritiken.
De undrar varifrån politikerföraktet kommer, utan att se sitt eget väljarförakt.
Detta skapar en känsla av maktlöshet hos folket. Tyvärr tror jag att många som röstade på SD i det senaste valet gjorde det, inte för att de stöder SD:s politik, utan för att rösta på något annat än de etablerade partierna, som bara tycks ha förakt till övers för vanligt folk. Ni vet, det där "verklighetens folk" som KD talar så lyriskt om.
Det bästa sättet för en regering att bekämpa extremism måste väl ändå vara att gräva bort den mylla som extremismen gror i? Det vill säga: börja debattera som vuxna människor, tala med SD, ta ansvar för den förda politiken. Ge skäl för den legitimitet man i tal och handling gör anspråk på.
Att vägra svara på obekväma frågor och vägra erkänna att man gjort något fel väcker bara hat och frustration hos folket.
Att ägna debatter åt pajkastning och personangrepp väcker bara hat och frustration hos folket.
Att vägra tala med SD och försöka beskylla varandra för samarbete med SD väcker bara hat och frustration hos folket.
Och hatet och frustrationen kommer garanterat att ta sig uttryck i både mer extremism och fler röster på SD. Som, allt annat till trots, ändå bemödar sig med att försöka ge ett sken av demokratisk dialog med medborgarna.
Titta gärna på den här debatten där Jimmie Åkesson vinner över Maud Olofsson mer eller mindre på Walk-Over. Programledaren försöker bemöta de påståenden som Åkesson faktiskt gör, men Olofsson försöker prata förbi honom, prata om andra saker. Och framstår som en idiot, medan Åkesson lyckas med konststycket att faktiskt framstå som ganska sansad - mycket tack vare att Olofsson finns där som kontrast.
Om programledaren fått intervjua Åkesson utan Olofssons närvaro hade intrycket förmodligen blivit ett helt annat, för hon kritiserar nämligen precis det Åkesson säger. Men på grund av Olofssons dominerande plats i samtalet kommer programledarens sakliga kritik i skymundan.
SD plockade många poäng på den här intervjun. Huvudsakligen på att Åkesson höll sig lugn och höll sig till vad han försökt få fram i sin artikel, samtidigt som Olofsson var uppenbart i obalans redan från början. Det förmedlades inte minst av försöket att vända debatten till att handla om något annat än Åkessons artikel och dess innehåll. Och av att Olofsson ger sig på Åkesson som person, gång på gång, vilket tenderar att falla platt även när det fungerar.
Bilden blir en bild av den enkla människan som ställer den höge politikern till svars, och den höge politikern som slingrar sig som en mask på kroken. David mot Goliat - och ni vet ju vem man brukar heja på.
Vad vi behöver är politiker som faktiskt tar debatten - i det här fallet hade vi behövt en politiker som faktiskt läst Åkessons artikel och gjort hemläxan, och bemött Åkessons påståenden och siffror med fakta, och ur detta försökt dra fram de värderingar och skillnader i värderingar som förelåg. Då hade politikern kunnat gå därifrån med medborgarnas respekt och förmodligen skulle intresset för Åkessons budskap därmed ligga nära noll.
Om Olofsson bara kunnat föra en saklig debatt så skulle vi inte ha blivit arga på henne. I bästa fall skulle vi inte ha blivit arga på Åkesson heller. I bästa fall skulle vi ha kunnat konstatera krasst att okej, de säger så, bra, då vet vi det. Och på köpet skulle en del av grogrunden för extremism sköljas bort. Både för vänster- och högerextrema, eftersom ingen kan säga sig vara en modern David.
Men till syvende och sist så räcker det inte med att våra politiker agerar mot extremismen. Inget är så kraftfullt som att agera själv.
Allianspartiernas ideologier karaktäriserades en gång av tankegångar kring frihet och personligt ansvar. Var finns det ansvaret? Vi sitter bara och väntar på att politikerna ska fixa allt åt oss. Ska vi stoppa extremismen måste vi prata med varandra, och få våra medmänniskor att känna sig betydelsefulla.
Det sägs ju ändå att all makt utgår från folket. Och folket är inte Alliansen eller vänstern eller ens SD. Folket - det är vi.
Fotnot: Jag har ett oemotståndligt litet trolleri att dela med mig av. Sånt där lulz-trolleri ni vet.
Ni vet hur bilar kan vara snygga när de är nytvättade? Och hur ett lager vax kan ta dem från snygga till f**king åsm?
Sargoth har vaxat texten ovan, och ska förstås ha cred för det.
:P
Terrorhotet: Regeringen fokuserar på detaljer
