Sidor

söndag 31 oktober 2010

Förklaring från en mötesskolkare

Jag har inte deltagit i höstens medlemsmöte för Piratpartiet.

Det finns förstås ingen enskild anledning, men en av dem är just detta; stup i kvarten blir det internt bråk om än ditt, än datt. Det kanske är bra, det kanske är ett tecken på att interndemokratin trots allt fungerar hyfsat, att det är ganska högt i tak om inte annat.

Men det tar på krafterna.

Så är det förstås fortfarande bittert att vi fick hela 0,65 % i riksdagsvalet i höstas. Än mera bitter är insikten att det gick så för att folk inte vet vad vi står för, och att de som röstade på oss i EU-valet gjorde det bara för att vi populariserades i media i samband med Spectrial I. Det handlade alltså bara om fildelning, för dem.

Och Spectrial II är tydligen en icke-händelse utanför våra led.

Så har vi Liberaldemokraterna som försvagar oss ytterligare genom att vinna våra libertarianska medlemmars sympatier, jag önskar dem all lycka men det lämnar PP ännu mer sargat...

Jag är trött.

Trött på att försöka få folk att intressera sig för sina rättigheter.
Trött på folk som inte fattar att de största partierna faktiskt har övergett sina egna ideologier, och att argument som kanske var vettiga på 70-talet bara är mischmasch idag.
Trött på polisen som skiter i allt bara de får bura in fler.
Trött på jäviga domare och åklagare som tillåts använda "bevis" som mycket väl kunnat fabriceras på åklagarens kontor.
Trött på internt käbbel i partiet.
Trött på organisatoriska detaljer.
Trött på troll.
Trött på tjockskalliga journalister som rusar man ur huse för att försvara idioten Vilks men som inte ids skriva en rad om FRA, IPRED eller DLD. Eller något substantiellt om Spectrial för den delen.
Trött på folk som kallar sig liberaler samtidigt som de lägger fram eller applåderar populistiska förslag som är antiliberala, och sedan blundar, slår sig för öronen och skriker när man försöker påpeka detta.
Trött på att befolkningen blir allt äldre, och därigenom alltmer domineras av okunniga och ointresserade bakåtsträvare.
Trött på "Så vad röstar tant på då? -Nazisterna!" i verkligheten. (Med det menar jag att man pratar med folk och tror att de är med på noterna och sedan visar det sig att man har hällt vatten på en gås...)

Var finns energin? Var finns visionerna nu? Vad är det för mening för mig med att fortsätta kämpa? Allt verkar ju ändå vara kört.

Så, nej. Jag orkar inte läsa förslag till höger och vänster. Jag orkar inte informera mig och ta ställning. Jag hade därtill mycket väl kunnat falla för Ricks list, enda anledningen till att jag inte gjorde det var att jag fortfarande inte orkade gå in och rösta.

I det avseendet är Rick en mycket dålig partiledare; varje gång man tycker att läget i/för partiet börjar kännas stabilt, lyckas han skapa nya (ofta men inte alltid interna) kontroverser... och man tänker "åh nej, inte nu IGEN".

söndag 3 oktober 2010

Fruktan - Säpos vapen?

Säpo har höjt hotnivån från 1 till 3 på en femgradig skala. De vill inte specificera varför.

Slutsatsen man kan dra av detta är ganska uppenbar: det finns inget särskilt hot. (Se Uppdatering 2 nedan; men stå ut med mig, jag tycker åtminstone själv att det mesta jag skriver här är relevant ändå.)

Så varför höjer man nivån?

Jag börjar känna mig som en foliehatt. Men allvarligt talat: vad kan det vara?

Börjar USA:s terroristskaparpolitik ge utdelning?

Knappast, inte på så vis att det ökar hotet för oss. Eller? Vad gör våra trupper i Afghanistan? Häller de vatten på talibanernas kvarnar? Vad gör de?

Hur ser det då ut med terrorismen i Sverige?

Följande har jag hittat på Wikipedia:

  • Lars Vilks. Har man en övertygelse om att alla ska ha en självklar rätt att uttrycka sina åsikter, är detta en av dem, som sätter övertygelsen på prov. Värre idiot får man leta efter. Men han har faktiskt lyckas ådra sig hot och mordförsök, och därmed lyckats skapa terrorism. Men å andra sidan lär det ju knappast ha varit någon större utmaning ens för Säpo att räkna ut att det finns en konkret hotbild mot karln, och de lär inte ha behövt kränka våra medborgerliga rättigheter på kuppen heller.
  • Runar Søgaard. Snillena haglar, men som sagt, de har faktiskt rätt att vara dumma i huvudet. Han har tydligen bara lyckats bli hotad. Inte heller i detta fall krävdes några stordåd för att Säpo skulle kunna identifiera hotet.
  • Några palestinier ska ha dömts för en serie bombdåd i Stockholm, Köpenhamn och Amsterdam under 1985-86. Jag var 19-20 år då, men kan ärligt inte påstå att jag minns något om detta. Jag var fan inte rädd för att röra mig på stan (i Stockholm) i alla fall.
  • 1975 ockuperades Västtyska ambassaden i Stockholm av Röda-armé-fraktionen, också känd som Baader-Meinhof-ligan.
  • 1998 försökte några samer spränga en kraftledning för att stoppa den fria småviltjakten på fjället. Det var en central kraftledning som skulle ha gjort stora delar av södra Sverige strömlöst.
  • Mats Hinze förökte stoppa OS i Stockholm 2004 genom en massa attentat i mellansverige runt millennieskiftet. Tanken var att sabotagen skulle avskräcka IOK. Huruvida det hade med Hinzes attentat att göra eller ej vet jag inte, men OS 2004 hölls i Aten.
  • 1940 genomfördes ett mordbrandsattentat mot tidningen Norrskensflamman.
  • 1908 sprängde några svenskar en bomb på fartyget Amalthea, där brittiska strejkbrytare förvarades.
That's it. Svensk terrorhistoria.

Möjligen skulle Palmemordet kunna ha sin plats i den här listan, men på grund av utredarnas gränslösa inkompetens kommer vi aldrig att få veta om det mordet ens hade politiska motiv.

Så, vad är det vi är rädda för? Det kommer alltid att finnas stollproppar i vårt land, som är beredda att använda olika grader av våld för att försöka få igenom politiska förändringar.

(Uppdatering 2: Okej, avsnittet nedan förlorade något av sin relevans i och med att hoten visade sig verka ha substans, men även substantiella hot kan användas för att lura oss att acceptera det oacceptabla, så håll ut!)

Och vad är det vi ska vara rädda för, för rädda ska vi tydligen vara, det är vad Säpo säger. Vad?

Det där osäkra, inte så konkreta hotet som gör oss spaka?

Så att man kan införa nya repressiva lagar? Driva igenom datalagringsdirektivet? ACTA-avtalet?

Som sagt, vad är det mest trovärdiga alternativet - att det finns ett reellt hot eller att de vill att vi ska vara tysta och spaka när de tar våra rättigheter ifrån oss?

Vårt bästa skydd mot terrorism är naturligtvis att se till att folk inte känner den desperation som krävs för att börja ägna sig åt terror.

Alltså: bekämpa fattigdom och orättvisor.

Och snälla, kom ihåg: övervakning stoppar inga terrorister. Terroristerna är naturligtvis de första att lära sig att kryptera sin kommunikation så att FRA inte kan tyda den (vilket är gratis och enkelt).

Och dessutom, vill de skada oss, hittar de alltid ett sätt. Alltid.

Så. Ge dem ingen anledning att hata oss till att börja med.

Ok, det kommer alltid att finnas någon som hatar oss på mer eller mindre goda grunder.

Men vi vill väl leva i ett samhälle och en värld där människor stöttar varandra och lever sida vid sida i fred och frihet, oavsett?

Så låt oss sträva ditåt och bekämpa terrorismen genom att slå mot roten till det onda, i stället för att göra såväl andra som oss själva till terrorister med repressiva lagar och aggressiv krigföring.

Bloggposten skulle kunna vara slut här, men jag vill än en gång länka till Curt Jonssons lysande inlägg - fruktan är inte någon bra drivkraft. Vi behöver orädda människor för att skapa en bättre värld.


Uppdatering 1: här finns en text av Hans Lindblad, som handlar om varför FRA-lagen är en styggelse för liberaler. I slutet av texten tar han upp varför terrorism inte motiverar övervakning, ens om terrorismen skulle vara ett reellt problem.

Uppdatering 2: Nu påstås det i nyheterna att al-Qaida ska ha hotat med att göra attentat mot infrastruktur i Europa. Så det kanske fanns substans i höjningen av säkerhetsnivån i alla fall. Men det innebär inte nödvändigtvis att våra politiker kommer att försitta chansen att ta en bit av vår frihet. (Tillbaka till texten)

lördag 2 oktober 2010

Jag börjar falla för optimismen...

Jag läste just en lysande artikel av Curt Jonsson om att vara orädd, och om hur världen styrs av rädsla.

Drog mig till minnes en artikel om optimism, men kan inte hitta åt den igen. Jag trodde jag läste den på Sagor från livbåten, men jag hittade den inte där.

Men Curt hade helt rätt i en sak: man får inget gjort genom att sitta och vara rädd och/eller ha ångest över att man inte vet i vilken ände man ska börja.

Sedan kan man få en handlingsförlamande ångest t.ex. av neuropsykiatriska funktionshinder såsom Asperger, ADHD osv.

Själv har jag ADD och kan nog behöva lite medicin för att få väck ångesten, men jag är inte helt handlingsförlamad för det; många gånger fixar jag - alldeles utan medicin - det där med att bara sätta igång.

Så ok jag har en i allra högsta grad fysisk ursäkt för att vara lite handlingsförlamad ibland men det hindrar mig inte från att försöka tillämpa en mer positiv syn på tillvaron.

Jag vet ju av egen erfarenhet exakt hur det är när man står inför ett problem och bara ser alla möjligheter. Och att man i det läget, hur klichéartat det än låter, faktiskt nästan alltid lyckas lösa problemen.

Jag har naturligtvis också egen erfarenhet av att stå inför ett problem och bara känna ångest. Nu vore det orättvist att påstå att man inte kan lösa några problem på det viset, jag har faktiskt emellanåt trotsat min ångest och mitt tunga hjärta och skridit till handling i alla fall.

Men det har snarare varit undantag än regel.

Men Curt har en tydlig poäng också som jag ännu inte berört, även om jag varit i närheten: rädsla styr väldigt mycket i vårt samhälle. Rädsla för att inte kunna tjäna ihop sitt uppehälle, rädsla för att inte klara sig som utförsäkrad, rädsla för att bli av med det man lyckats tjäna ihop...

Dålig utgångspunkt.

Att utan rädsla se att något inte står rätt till och skrida till handling och göra något åt det, det är vad som kan bygga oss en framtid.

Och nej, du kan inte sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt dig.

Var inte rädd. Gör.