Jag börjar falla för optimismen...

Jag läste just en lysande artikel av Curt Jonsson om att vara orädd, och om hur världen styrs av rädsla.

Drog mig till minnes en artikel om optimism, men kan inte hitta åt den igen. Jag trodde jag läste den på Sagor från livbåten, men jag hittade den inte där.

Men Curt hade helt rätt i en sak: man får inget gjort genom att sitta och vara rädd och/eller ha ångest över att man inte vet i vilken ände man ska börja.

Sedan kan man få en handlingsförlamande ångest t.ex. av neuropsykiatriska funktionshinder såsom Asperger, ADHD osv.

Själv har jag ADD och kan nog behöva lite medicin för att få väck ångesten, men jag är inte helt handlingsförlamad för det; många gånger fixar jag - alldeles utan medicin - det där med att bara sätta igång.

Så ok jag har en i allra högsta grad fysisk ursäkt för att vara lite handlingsförlamad ibland men det hindrar mig inte från att försöka tillämpa en mer positiv syn på tillvaron.

Jag vet ju av egen erfarenhet exakt hur det är när man står inför ett problem och bara ser alla möjligheter. Och att man i det läget, hur klichéartat det än låter, faktiskt nästan alltid lyckas lösa problemen.

Jag har naturligtvis också egen erfarenhet av att stå inför ett problem och bara känna ångest. Nu vore det orättvist att påstå att man inte kan lösa några problem på det viset, jag har faktiskt emellanåt trotsat min ångest och mitt tunga hjärta och skridit till handling i alla fall.

Men det har snarare varit undantag än regel.

Men Curt har en tydlig poäng också som jag ännu inte berört, även om jag varit i närheten: rädsla styr väldigt mycket i vårt samhälle. Rädsla för att inte kunna tjäna ihop sitt uppehälle, rädsla för att inte klara sig som utförsäkrad, rädsla för att bli av med det man lyckats tjäna ihop...

Dålig utgångspunkt.

Att utan rädsla se att något inte står rätt till och skrida till handling och göra något åt det, det är vad som kan bygga oss en framtid.

Och nej, du kan inte sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt dig.

Var inte rädd. Gör.

Jag läste just en lysande artikel av Curt Jonsson om att vara orädd, och om hur världen styrs av rädsla.

Drog mig till minnes en artikel om optimism, men kan inte hitta åt den igen. Jag trodde jag läste den på Sagor från livbåten, men jag hittade den inte där.

Men Curt hade helt rätt i en sak: man får inget gjort genom att sitta och vara rädd och/eller ha ångest över att man inte vet i vilken ände man ska börja.

Sedan kan man få en handlingsförlamande ångest t.ex. av neuropsykiatriska funktionshinder såsom Asperger, ADHD osv.

Själv har jag ADD och kan nog behöva lite medicin för att få väck ångesten, men jag är inte helt handlingsförlamad för det; många gånger fixar jag - alldeles utan medicin - det där med att bara sätta igång.

Så ok jag har en i allra högsta grad fysisk ursäkt för att vara lite handlingsförlamad ibland men det hindrar mig inte från att försöka tillämpa en mer positiv syn på tillvaron.

Jag vet ju av egen erfarenhet exakt hur det är när man står inför ett problem och bara ser alla möjligheter. Och att man i det läget, hur klichéartat det än låter, faktiskt nästan alltid lyckas lösa problemen.

Jag har naturligtvis också egen erfarenhet av att stå inför ett problem och bara känna ångest. Nu vore det orättvist att påstå att man inte kan lösa några problem på det viset, jag har faktiskt emellanåt trotsat min ångest och mitt tunga hjärta och skridit till handling i alla fall.

Men det har snarare varit undantag än regel.

Men Curt har en tydlig poäng också som jag ännu inte berört, även om jag varit i närheten: rädsla styr väldigt mycket i vårt samhälle. Rädsla för att inte kunna tjäna ihop sitt uppehälle, rädsla för att inte klara sig som utförsäkrad, rädsla för att bli av med det man lyckats tjäna ihop...

Dålig utgångspunkt.

Att utan rädsla se att något inte står rätt till och skrida till handling och göra något åt det, det är vad som kan bygga oss en framtid.

Och nej, du kan inte sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt dig.

Var inte rädd. Gör.

Jag börjar falla för optimismen...