söndag 27 februari 2011

Politisk Ideologi

Jag tänkte i ett anfall av hybris försöka bryta ner begreppet politisk ideologi, och resonera lite kring vad det är och hur den kan hanteras.

Det är mina kära piratvänner som har lärt mig igen något jag egentligen redan visste; nämligen att lite hybris mår man bara bra av.

Nå, läser man lite om det hela upptäcker man att man inom marxismen har en alldeles egen uppfattning om vad ideologi är.

Men jag ger mig på att göra en egen tolkning; jag påstår att en politisk ideologi är en specifik metodik för att lösa samhälleliga problem. Några kanske invänder att ideologin snarare är en värdegrund man kan bygga sin metodik på, men om värdegrunden ändå resulterar i en specifik metodik - vilket ofta verkar vara fallet - spelar det inte så stor roll.

En ideologi kan uppstå genom att Någon observerar ett problem, låt oss kalla problemet A. Samma Någon inser att lösningen B är genialisk i all sin enkelhet.

Nu är det väldigt lätt för oss människor att bli kära i våra idéer. Du kan säkert komma på ett exempel på när någon i din omgivning uppenbart blivit förälskad i en av sina egna idéer.

Då ligger tanken att, om vi kunde lösa alla problem på det här smarta sättet så finge vi Utopia, kanske nära till hands för vår Någon.

Problemen uppstår när man försöker tillämpa lösningen B på problemet C, vars natur på något fundamentalt sätt skiljer sig från A.

Så långt tror jag de flesta är med mig, det är knappast något kontroversiellt i detta.

Många tänker nog redan på olika kommunistiska regimer som försökt tillämpa svaret "staten fixar det" på alla problem.

Någon kanske är lite mer obstinat och tänker på hur marknadsliberaler försöker tillämpa svaret "en fri konkurrens på en öppen marknad" på alla problem.

Och här någonstans, om inte förr, börjar vi kanske ana, att det är väldigt svårt att formulera en ideologi som faktiskt klarar av att lösa alla problem, utan att det uppstår andra problem, som i många fall är värre än de problem man skulle lösa. Problem som idealisterna med en fascinerande konsekvens väljer att blunda för.

Till syvende och sist får vi nog acceptera att det helt enkelt inte finns någon universalmedicin utan otrevliga biverkningar.

Vad göra då? Skrota alla ideologier och i stället skapa ett pragmatiskt samhälle där alla problem löses på bästa sätt?

Nå, det finns många som hävdar att det mest effektiva sättet att driva ett samhälle skulle vara att lämna över all makt till en upplyst despot, som agerar för folkets bästa.

Börjar de kalla kårarna rinna längs din rygg? Bra! Jag gillar inte heller tanken på att vara i händerna på en "upplyst despot" som driver Sverige AB.

Som Thomas Tvivlaren uttryckte det i en kommentar:

Demokrati är som bekant vare sig särskilt effektivt eller ”bäst”. Tvärtom så är ju demokratins styrka att den istället verkar från andra hållet eller uttryckt annorlunda ”den är minst dålig” sett till helheten och ur ett längre perspektiv.

Så nu tar vi och sparkar in den förhoppningsvis redan öppna dörren: Ideologi är bäst som ett slags rättesnöre, en generell riktning.

Man måste nämligen kunna erkänna, att lösningen B kanske inte är optimal för problemet C, utan att man där kanske ska tillämpa någon av lösningarna D, E eller F, beroende på vilken som är minst dålig för ett mer övergripande mål.

Ok, så då kanske det bästa sättet att formulera en ideologi är att formulera målen, och några spelregler för medlen, i stället för en generell lösning?

Det är kanske inte alltid fri konkurrens på en öppen marknad som är lösningen. Det kanske inte alltid är pappa staten som ska fixa allt. Det kanske inte alltid är höjda eller sänkta skatter som är svaret, allt kanske inte mår bra av att ägas privat, det kanske inte är en bra idé att jaga sjukförsäkringsfuskare, det kanske inte är en bra idé att sätta alla i arbete tills de stupar i graven, när arbetsmarknaden ändå inte räcker till för att sysselsätta alla.

Som Piratpartist funderar jag givetvis en del över PPs ideologi. Det finns lite olika uppfattningar inom partiet; de flesta av oss är frihetliga, några är mer kapitalistiskt lagda och andra är mer åt det socialistiska hållet. Några hävdar bestämt att de är liberaler som står vid sidan av höger/vänster-skalan, och det låter ju bra i teorin, men i praktiken tycker jag att de visar tydliga högersympatier.

Så, om vi ska formulera en ideologi för PP, hur gör vi då? Kanske börja med att formulera mål?

(Observera att jag inte gör några anspråk på att följande bild är korrekt eller heltäckande, se det mer som lösa funderingar.)

Vi har redan några tydliga mål, och delmål; de kanske tydligaste övergripande målen (utan inbördes rangordning) jag kan se är:

  • att medborgare inte ska övervakas utan konkreta misstankar om grova brott
  • att det ska vara tillåtet att kopiera mer eller mindre vad som helst så länge det är för privat bruk

Ett mål som också förefaller tydligt är transparensskalan; makten ska vara transparent, den privata sfären ska vara ogenomskinlig.

Ett annat mål som verkar någorlunda tydligt är att man ska åtnjuta rättssäkerhet, dvs. lagen måste vara tydlig och de som ansvarar för lagens tillämpning måste vara kompetenta och oberoende.

Vi har också några tydliga spelregler för medlen; allt som företas av staten måste göras med respekt för demokratiska principer; lagar måste ligga någorlunda i ens med folkets moral, annars uppfattas lagen som orimlig; vi måste på motsvarande sätt ha goda proportioner mellan brott och straff.

So far, so good.

Men vad ska vi göra med all den politik vi hittills "skitit i" då?

Mitt förslag är konservativt; vi skyndar långsamt. Vi ser hur våra ställningstaganden spiller över på närliggande områden av sig själva.

Vi får t.ex. automatiskt en skolpolitik genom att vi anser att alla elever ska ha tillgång till egen dator, och fri tillgång till internet, och att lärarna ska utbildas till att kunna fungera som mentorer för eleverna, för att lära dem att självständigt och källkritiskt söka information på nätet. Och sedan ska eleverna givetvis inhämta kunskaper genom att söka på nätet. En liten kulturkrock med dagens lärarroll; en stor utmaning för oss att förankra nytänkande i lärarkåren.

Vi får automatiskt en politik för offentlig administration genom att vi vill att all sådan ska använda FOSS i så stor utsträckning som möjligt.

Vi får automatiskt en forskningspolitik genom att vi vill skrota patenten och upphovsrätten; skrotningen av patenten medför att läkemedelsforskningen måste flytta tillbaka till universiteten och högskolorna, skrotningen av upphovsrätten medför att vi får ett större utbud läromedel till lägre pris, i vissa fall rent av gratis.

Och så vidare.

Det jag tycker är viktigast är att vi i Piratpartiet inte definierar en universallösning för alla problem, utan att vi har en allmän riktning, som i grund och botten handlar om att dela med sig och hålla antidemokratiska krafter på en armlängds avstånd. Minst.

Det finns ett kommentarsfält nedan.

Kom igen.

Trollmi.


Tack till Marcus Fridholm och den här lilla sagan från livbåten, som inspirerade till texten.

lördag 19 februari 2011

Socialdemokraternas partiledarval

I DN finns idag artikeln "S kräver besked av kandidaterna", där man presenterar fyra återstående kandidater för partiledarposten:

Mikael Damberg, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Tomas Eneroth.

Personligen vet jag inget om tre av dessa (jag har faktiskt inte ens läst DNs artikel ordentligt), och om Thomas Östros vet jag mindre än jag hade förväntat mig veta om ett såpass känt namn. På Wikipedia står i alla fall att:

Östros har av författaren och S-kännaren Christer Isaksson beskrivits som tillhörande högerfalangen inom Socialdemokraterna.

Jag vill rikta en bön till alla sossar som kommer att delta i partiledarvalet: rösta inte på Östros.

Hur kommer det sig då att jag, som snart sagt inte vet något alls om vare sig Östros eller de andra kandidaterna, ändå kan ha mage att oombedd lämna rekommendationer om hur ni ska välja?

Svaret är kanske enklare än man kan tro.

I mina ögon är Östros en representant för den socialdemokrati, som sätter populismen främst, och skiter i allt vad socialism och demokrati heter.

Den socialdemokrati, som allra pliktskyldigast har kvar ordet "solidaritet" i partiprogrammet, men har glömt vad ordet betyder och bannlyst det från all offentlig debatt.

Om ni väljer Östros till partiledare, finns det en uppenbar risk att de partimedlemmar som vill förvandla Socialdemokraterna från att vara ett renodlat populistiskt parti till att faktiskt vara ett socialistiskt (hemska ord!?) och demokratiskt (huvva!?) parti, inte ens försöker sig på en sådan förnyelse, utan i stället uppgivet lutar sig tillbaka och åker vidare på resan mot undergången.

Det måste vara överordnat allt annat att få en ledare under vilken partiets medlemmar känner att det är meningsfullt att försöka återerövra partiets förlorade heder.

Vill ni ha bra idéer till hur man ska forma Socialdemokraternas framtida ideologi råder ingen brist på sådana. Se bara vad Klara Tovhult har skrivit. Det finns andra som skriver bra om (S), t.ex. Ulf Bjereld och Erik Laakso.

Det finns mer, jag orkar bara inte leta efter det just nu; jag är ju trots allt Piratpartist, åtminstone så länge (S) envisas med att inte vara socialdemokrater.

fredag 4 februari 2011

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 3

Anders S Lindbäck skriver en blänkare om hur det går för EU-parlamentet, som trots 1000-tals övervakningskameror blir rånat på stora summor pengar... och gissa vad?

De får inte tag i rånarna!