Sidor

måndag 14 mars 2011

Jag som trodde att Liberaldemokraterna var våra vänner?

Här kan du läsa något av det värsta dravel jag sett på länge.

Läs, skratta, gråt, whatever. Jag trodde jag skulle slippa de här enfaldiga utspelen nu när Liberaldemokraterna sugit upp dem, som var så lagda, från vårt parti.

Men icke.

Nu står de här igen, i självaste Hexpressen, och får denna gång uppbackning av Alexander Bard.

De vet minsann bättre än alla oss andra vad Piratpartiet är, vad Piratpartiet har för problem och - surprise! - hur de bäst ska lösas. Och nu ska de skriva oss på näsan vad de i sin glänsande överlägsenhet dikterar.

Det är väl så liberaler beter sig, right?

De har i sin outgrundliga visdom kommit fram till att Piratpartiet egentligen är ett "liberalt" (antar att jag ska läsa "libertarianskt") parti. Och att alla vi som inte förstår det borde inse faktum och söka oss till V eller MP.

I have news for you.

De är fullständigt ute och cyklar.

Som om Piratpartiets "enda väg" skulle bestå i att besanna just deras våta drömmar.

Det mest skrämmande med hela artikeln är signaturen; där står inte bara att herrar Rehbinder har den dåliga smaken att fortfarande vara Piratpartister, utan även att Alexander Bard tydligen har sällat sig till våra skaror!

Vad ska man tolka in i detta?

Blev inte Liberaldemokraterna den omedelbara och formidabla succé som grundarna hoppats på?

Är nu nästa steg att försåtligt försöka plantera sitt havererade Liberati i Piratpartiet?

Ve och fasa.

Ska vi nu se våra forna vänner göra gemensam sak med Bard och försöka slita sönder vårt fina parti inifrån?

För om någon försöker göra Piratpartiet libertarianskt kommer det att resultera i först hårda interna strider och därefter kommer de överlevande att gå en säker politisk död till mötes.

All respekt jag eventuellt någonsin hyst för någon av artikelförfattarna är nu definitivt bortblåst.

Jag vill bara uppmana dem att avsluta sina medlemsskap i Piratpartiet snarast och inte besvära oss med sina enfaldiga pojkrumsdrömmar igen.

Med vänner som er behöver vi fan inga fiender.

Om ni inte gillar att Piratpartiet inte är libertarianskt, håll er då till Liberaldemokraterna och ge fan i att förstöra för oss.


Uppdatering: tack Johan för länkkärlek.

Uppdatering 2: Länkad av gud moder själv, om man får vara lite vanvördig.

Det här inlägget länkades också av chefen, men jag förstår ärligt talat inte riktigt vad hon menar med sin känga till mig och jag orkar inte riktigt engagera mig i det heller.

söndag 6 mars 2011

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 4

Den tyska(?) wikin AK VORRAT har publicerat siffror på datalagringens effekter.

Go figure.

onsdag 2 mars 2011

Politisk Ideologi 2: Analys

Håhå jaja. Idag tänkte jag ge mig på att analysera det politiska läget idag, ur ideologiskt perspektiv då.

Inspirationen till dagens inlägg har jag fått av Rick Falkvinge och hans föredrag för The Pirate Party UK i Glasgow häromdagen.

Jag har för mig att jag läst någonstans en kommentar av Rick själv där han konstaterar att han blev ganska känslosam (läs intensiv), men att han tyckte det var ok med tanke på att publiken bestod av redan frälsta.

Och jag kan inte mer än hålla med.

Om du vill se hans föredrag så gör det nu, jag kommer nämligen i nästa mening att börja avslöja dess innehåll.

Det går nämligen en röd tråd genom det hela; han börjar med att konstatera att för läänge sedan (> 120 år) fanns det i princip två politiska aktörer: kungen å ena sidan, och kyrkan å andra sidan. Så, för sisådär 120 år sedan, var det några som hittade på något nytt: liberalismen. Plötsligt gjorde kungen och kyrkan gemensam sak och blev konservativa. Man såg inte direkt liberaler med blida ögon.

Så hade den politiska spelplanen förändrats från att vara kungen mot kyrkan till att vara liberala mot konservativa.

40 år senare, alltså för ungefär 80 år sedan, hittar någon på att arbetare ska ha rättigheter och fackföreningar och så vidare. En ny rörelse uppstår, som inte ses med blida ögon av det politiska etablissemanget.

Och vips, de liberala och de konservativa gör plötsligt gemensam sak och blir "höger".

Ytterligare 40 år senare, vad händer då? Hippierörelsen, vänstervågen... och ur detta växer... miljörörelsen. Utskällda som flummare.

Den här gången gjorde kanske inte vänster och höger gemensam sak mot miljörörelsen på samma sätt som har skett tidigare men det kanske är ett tidens tecken.

Hur som haver, idag är miljörörelsen en del av etablissemanget, som knappt ifrågasätts längre.

Och det har gått 40 år till.

Och vi har en ny rörelse.

Piraterna.

Och det är nu vi mot hela etablissemanget, som tycker att vi är ytterst suspekta.

Så långt har jag bara i grova drag återgett Ricks föreläsning; det kan hända att han har skarvat lite här och tummat lite där för att få en bra föreläsning, vad vet jag? Och jag orkar inte riktigt dubbelkolla fakta, för jag brinner av min fina idé som jag är lite förälskad i just nu.

Lite nyfiken måste du väl ändå vara om du har läst så här långt?

Nå.

Det vi ser nu är att riksdagspartiernas traditionella ideologier håller på att överges.

Vi kan börja från vänster, med Vänsterpartiet. Detta parti hette tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna. Ungefär sedan då man bytte namn har man glidit in mot mitten och börjat hysa liberala idéer i stället för det gamla kommunistiska.

Sossarna. Deras ideologi har bara sakta, men säkert, gått upp i rök, och nu finns bara ren och skär populism kvar.

Miljöpartiet. Har kvar sin ideologi på papperet, men är beredda till stora eftergifter för att få vara med och bestämma. Även här kan man skönja en vänsterorientering som har blivit suddigare, även om miljöpartiet själva alltid har sagt sig vara höger/vänsterneutrala.

Centern. En gång ett socialliberalt parti, idag... som sossarna, ingenting.

Folkpartiet Liberalerna, numera Folkpartiet de smygneokonservativa.

Moderaterna, numera de Nya Öppet Neokonservativa Moderaterna.

Kristdemokraterna, som alltid varit bara konservativa med en unken stank av låg moral.

Och till slut kan vi väl också nämna Sverigedemokraterna, neokonservativa med en unken stank av nynazism.

Det jag tycker mig se under kanten på min foliehatt är en konservatisering (kan man säga så?) av hela det politiska spelfältet i vårt land. Och då är det plötsligt inte riktigt lika konstigt att ett idiotparti som SD kan komma in i riksdagen; de passar faktiskt skrämmande bra in i bilden.

Kan det ligga något i min tanke?

Kan det vara så att informationssamhället triggar en nykonservatism, som ett led i en polarisering, där motpolen är... vi? Piraterna?

Något att tänka på?

söndag 27 februari 2011

Politisk Ideologi

Jag tänkte i ett anfall av hybris försöka bryta ner begreppet politisk ideologi, och resonera lite kring vad det är och hur den kan hanteras.

Det är mina kära piratvänner som har lärt mig igen något jag egentligen redan visste; nämligen att lite hybris mår man bara bra av.

Nå, läser man lite om det hela upptäcker man att man inom marxismen har en alldeles egen uppfattning om vad ideologi är.

Men jag ger mig på att göra en egen tolkning; jag påstår att en politisk ideologi är en specifik metodik för att lösa samhälleliga problem. Några kanske invänder att ideologin snarare är en värdegrund man kan bygga sin metodik på, men om värdegrunden ändå resulterar i en specifik metodik - vilket ofta verkar vara fallet - spelar det inte så stor roll.

En ideologi kan uppstå genom att Någon observerar ett problem, låt oss kalla problemet A. Samma Någon inser att lösningen B är genialisk i all sin enkelhet.

Nu är det väldigt lätt för oss människor att bli kära i våra idéer. Du kan säkert komma på ett exempel på när någon i din omgivning uppenbart blivit förälskad i en av sina egna idéer.

Då ligger tanken att, om vi kunde lösa alla problem på det här smarta sättet så finge vi Utopia, kanske nära till hands för vår Någon.

Problemen uppstår när man försöker tillämpa lösningen B på problemet C, vars natur på något fundamentalt sätt skiljer sig från A.

Så långt tror jag de flesta är med mig, det är knappast något kontroversiellt i detta.

Många tänker nog redan på olika kommunistiska regimer som försökt tillämpa svaret "staten fixar det" på alla problem.

Någon kanske är lite mer obstinat och tänker på hur marknadsliberaler försöker tillämpa svaret "en fri konkurrens på en öppen marknad" på alla problem.

Och här någonstans, om inte förr, börjar vi kanske ana, att det är väldigt svårt att formulera en ideologi som faktiskt klarar av att lösa alla problem, utan att det uppstår andra problem, som i många fall är värre än de problem man skulle lösa. Problem som idealisterna med en fascinerande konsekvens väljer att blunda för.

Till syvende och sist får vi nog acceptera att det helt enkelt inte finns någon universalmedicin utan otrevliga biverkningar.

Vad göra då? Skrota alla ideologier och i stället skapa ett pragmatiskt samhälle där alla problem löses på bästa sätt?

Nå, det finns många som hävdar att det mest effektiva sättet att driva ett samhälle skulle vara att lämna över all makt till en upplyst despot, som agerar för folkets bästa.

Börjar de kalla kårarna rinna längs din rygg? Bra! Jag gillar inte heller tanken på att vara i händerna på en "upplyst despot" som driver Sverige AB.

Som Thomas Tvivlaren uttryckte det i en kommentar:

Demokrati är som bekant vare sig särskilt effektivt eller ”bäst”. Tvärtom så är ju demokratins styrka att den istället verkar från andra hållet eller uttryckt annorlunda ”den är minst dålig” sett till helheten och ur ett längre perspektiv.

Så nu tar vi och sparkar in den förhoppningsvis redan öppna dörren: Ideologi är bäst som ett slags rättesnöre, en generell riktning.

Man måste nämligen kunna erkänna, att lösningen B kanske inte är optimal för problemet C, utan att man där kanske ska tillämpa någon av lösningarna D, E eller F, beroende på vilken som är minst dålig för ett mer övergripande mål.

Ok, så då kanske det bästa sättet att formulera en ideologi är att formulera målen, och några spelregler för medlen, i stället för en generell lösning?

Det är kanske inte alltid fri konkurrens på en öppen marknad som är lösningen. Det kanske inte alltid är pappa staten som ska fixa allt. Det kanske inte alltid är höjda eller sänkta skatter som är svaret, allt kanske inte mår bra av att ägas privat, det kanske inte är en bra idé att jaga sjukförsäkringsfuskare, det kanske inte är en bra idé att sätta alla i arbete tills de stupar i graven, när arbetsmarknaden ändå inte räcker till för att sysselsätta alla.

Som Piratpartist funderar jag givetvis en del över PPs ideologi. Det finns lite olika uppfattningar inom partiet; de flesta av oss är frihetliga, några är mer kapitalistiskt lagda och andra är mer åt det socialistiska hållet. Några hävdar bestämt att de är liberaler som står vid sidan av höger/vänster-skalan, och det låter ju bra i teorin, men i praktiken tycker jag att de visar tydliga högersympatier.

Så, om vi ska formulera en ideologi för PP, hur gör vi då? Kanske börja med att formulera mål?

(Observera att jag inte gör några anspråk på att följande bild är korrekt eller heltäckande, se det mer som lösa funderingar.)

Vi har redan några tydliga mål, och delmål; de kanske tydligaste övergripande målen (utan inbördes rangordning) jag kan se är:

  • att medborgare inte ska övervakas utan konkreta misstankar om grova brott
  • att det ska vara tillåtet att kopiera mer eller mindre vad som helst så länge det är för privat bruk

Ett mål som också förefaller tydligt är transparensskalan; makten ska vara transparent, den privata sfären ska vara ogenomskinlig.

Ett annat mål som verkar någorlunda tydligt är att man ska åtnjuta rättssäkerhet, dvs. lagen måste vara tydlig och de som ansvarar för lagens tillämpning måste vara kompetenta och oberoende.

Vi har också några tydliga spelregler för medlen; allt som företas av staten måste göras med respekt för demokratiska principer; lagar måste ligga någorlunda i ens med folkets moral, annars uppfattas lagen som orimlig; vi måste på motsvarande sätt ha goda proportioner mellan brott och straff.

So far, so good.

Men vad ska vi göra med all den politik vi hittills "skitit i" då?

Mitt förslag är konservativt; vi skyndar långsamt. Vi ser hur våra ställningstaganden spiller över på närliggande områden av sig själva.

Vi får t.ex. automatiskt en skolpolitik genom att vi anser att alla elever ska ha tillgång till egen dator, och fri tillgång till internet, och att lärarna ska utbildas till att kunna fungera som mentorer för eleverna, för att lära dem att självständigt och källkritiskt söka information på nätet. Och sedan ska eleverna givetvis inhämta kunskaper genom att söka på nätet. En liten kulturkrock med dagens lärarroll; en stor utmaning för oss att förankra nytänkande i lärarkåren.

Vi får automatiskt en politik för offentlig administration genom att vi vill att all sådan ska använda FOSS i så stor utsträckning som möjligt.

Vi får automatiskt en forskningspolitik genom att vi vill skrota patenten och upphovsrätten; skrotningen av patenten medför att läkemedelsforskningen måste flytta tillbaka till universiteten och högskolorna, skrotningen av upphovsrätten medför att vi får ett större utbud läromedel till lägre pris, i vissa fall rent av gratis.

Och så vidare.

Det jag tycker är viktigast är att vi i Piratpartiet inte definierar en universallösning för alla problem, utan att vi har en allmän riktning, som i grund och botten handlar om att dela med sig och hålla antidemokratiska krafter på en armlängds avstånd. Minst.

Det finns ett kommentarsfält nedan.

Kom igen.

Trollmi.


Tack till Marcus Fridholm och den här lilla sagan från livbåten, som inspirerade till texten.

lördag 19 februari 2011

Socialdemokraternas partiledarval

I DN finns idag artikeln "S kräver besked av kandidaterna", där man presenterar fyra återstående kandidater för partiledarposten:

Mikael Damberg, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Tomas Eneroth.

Personligen vet jag inget om tre av dessa (jag har faktiskt inte ens läst DNs artikel ordentligt), och om Thomas Östros vet jag mindre än jag hade förväntat mig veta om ett såpass känt namn. På Wikipedia står i alla fall att:

Östros har av författaren och S-kännaren Christer Isaksson beskrivits som tillhörande högerfalangen inom Socialdemokraterna.

Jag vill rikta en bön till alla sossar som kommer att delta i partiledarvalet: rösta inte på Östros.

Hur kommer det sig då att jag, som snart sagt inte vet något alls om vare sig Östros eller de andra kandidaterna, ändå kan ha mage att oombedd lämna rekommendationer om hur ni ska välja?

Svaret är kanske enklare än man kan tro.

I mina ögon är Östros en representant för den socialdemokrati, som sätter populismen främst, och skiter i allt vad socialism och demokrati heter.

Den socialdemokrati, som allra pliktskyldigast har kvar ordet "solidaritet" i partiprogrammet, men har glömt vad ordet betyder och bannlyst det från all offentlig debatt.

Om ni väljer Östros till partiledare, finns det en uppenbar risk att de partimedlemmar som vill förvandla Socialdemokraterna från att vara ett renodlat populistiskt parti till att faktiskt vara ett socialistiskt (hemska ord!?) och demokratiskt (huvva!?) parti, inte ens försöker sig på en sådan förnyelse, utan i stället uppgivet lutar sig tillbaka och åker vidare på resan mot undergången.

Det måste vara överordnat allt annat att få en ledare under vilken partiets medlemmar känner att det är meningsfullt att försöka återerövra partiets förlorade heder.

Vill ni ha bra idéer till hur man ska forma Socialdemokraternas framtida ideologi råder ingen brist på sådana. Se bara vad Klara Tovhult har skrivit. Det finns andra som skriver bra om (S), t.ex. Ulf Bjereld och Erik Laakso.

Det finns mer, jag orkar bara inte leta efter det just nu; jag är ju trots allt Piratpartist, åtminstone så länge (S) envisas med att inte vara socialdemokrater.

fredag 4 februari 2011

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 3

Anders S Lindbäck skriver en blänkare om hur det går för EU-parlamentet, som trots 1000-tals övervakningskameror blir rånat på stora summor pengar... och gissa vad?

De får inte tag i rånarna!

lördag 8 januari 2011

What is this?

Original statement.

We are concerned about demonstrations that have occurred over the past few weeks in Tunisia, which we understand to be the result of social and economic unrest. We encourage all parties to show restraint as citizens exercise their right of public assembly. We have also conveyed our views directly to the Tunisian government.

Furthermore, we are concerned about recent reports that Tunisian ISP providers, at the direction of the government, hacked into the accounts of Tunisian users of American companies including Facebook, and providers of email such as Yahoo and Google, and stealing passwords. This kind of interference threatens the ability of civil society to realize the benefits of new technologies. Cyber intrusions of all kinds, including reported attacks on government of Tunisia websites, disrupt the free flow of information and reduce overall confidence in the reliability and security of vital information networks. We urge all parties to respect the freedoms of expression and information that belong to everyone.

Is this a statement from the same government that put pressure on Visa, MasterCard and PayPal to make them stop payments to WikiLeaks?

The same government that puts pressure on Twitter to obtain private information about their users, one of which, by luck for the rest of us, happens to be an Icelandic MP?

The same government that detains Bradley Manning and plans to charge him with whichever crimes they can pin on him, for blowing the whistle on a war they know they have already lost? (In the previous U.S. history, whistleblowers have traditionally not been convicted to punishment by courts.)

The same government that pushed their president to break one of the most important promises from his election campaign by signing an agreement to continue the highly illegal operation of the infamous Guantanamo base?

Well, I guess one should be grateful for the small blessings...