Hur tänkte ni nu?

Ta en titt på den här bilden. Strunta i var olika partier är inritade, titta på rubrikerna i de olika fälten.

Utgångspunkten är alltså att beskriva ett antal partier utifrån följande egenskaper:

• Maktdyrkare
• Frihetsfobiker
• Fanatiker

Känns lite svårt att placera in typ, vilket parti som helst, på en för partiet smickrande position, eller hur?

Vi har alltså tre egenskaper, som får förmodas vara avsedda att förefalla hårresande, som karaktäriserar de olika partierna i olika hög grad.

Den som gjort bilden, har placerat det egna partiet i mitten. Av det ska vi alltså dra slutsatsen att partiet i mitten är, vad? Det enda parti som saknar de tre hemska egenskaperna? Eller det enda parti som har lika mycket av varje?

Om jag skulle försöka rita en politisk karta över befintliga partier i Sverige idag, skulle jag försöka definiera partiernas olika egenskaper i neutrala termer.

Därefter skulle jag efter bästa förmåga rita in varje parti på rätt plats i min karta.

Då skulle i bästa fall betraktaren få se inte bara mitt partis eventuella fördelar, utan även dess eventuella nackdelar, och vi skulle få en schysst varudeklaration som skulle hjälpa folk göra ett upplyst val.

Här har vi i stället vad som ser ut att vara ett tämligen smutsigt retoriskt knep.

Man struntar i ifall folk sympatiserar med partiet i mitten för att de faktiskt håller med om deras politik eller för att de lurats till det av retoriska knep.

Halleluja, någon?

Detta från ett parti som påstår sig vara liberalt och omhulda det fria ordet och demokratiska principer.

Ett hett tips i all vänskaplighet: vill ni bli tagna på allvar, försök med en något mindre aggressiv propaganda. Aggressiv propaganda hör ihop med aggressiv politik och fanatiska grupperingar.

Eller är det så illa att vi ser en liberal fanatism skymta under fernissan?

Ta en titt på den här bilden. Strunta i var olika partier är inritade, titta på rubrikerna i de olika fälten.

Utgångspunkten är alltså att beskriva ett antal partier utifrån följande egenskaper:

• Maktdyrkare
• Frihetsfobiker
• Fanatiker

Känns lite svårt att placera in typ, vilket parti som helst, på en för partiet smickrande position, eller hur?

Vi har alltså tre egenskaper, som får förmodas vara avsedda att förefalla hårresande, som karaktäriserar de olika partierna i olika hög grad.

Den som gjort bilden, har placerat det egna partiet i mitten. Av det ska vi alltså dra slutsatsen att partiet i mitten är, vad? Det enda parti som saknar de tre hemska egenskaperna? Eller det enda parti som har lika mycket av varje?

Om jag skulle försöka rita en politisk karta över befintliga partier i Sverige idag, skulle jag försöka definiera partiernas olika egenskaper i neutrala termer.

Därefter skulle jag efter bästa förmåga rita in varje parti på rätt plats i min karta.

Då skulle i bästa fall betraktaren få se inte bara mitt partis eventuella fördelar, utan även dess eventuella nackdelar, och vi skulle få en schysst varudeklaration som skulle hjälpa folk göra ett upplyst val.

Här har vi i stället vad som ser ut att vara ett tämligen smutsigt retoriskt knep.

Man struntar i ifall folk sympatiserar med partiet i mitten för att de faktiskt håller med om deras politik eller för att de lurats till det av retoriska knep.

Halleluja, någon?

Detta från ett parti som påstår sig vara liberalt och omhulda det fria ordet och demokratiska principer.

Ett hett tips i all vänskaplighet: vill ni bli tagna på allvar, försök med en något mindre aggressiv propaganda. Aggressiv propaganda hör ihop med aggressiv politik och fanatiska grupperingar.

Eller är det så illa att vi ser en liberal fanatism skymta under fernissan?

Hur tänkte ni nu?

Retorik - hjälp eller stjälp?

Retorik beskrivs ibland som konsten att övertyga.

Vi, kanske särskilt vi i Piratpartiet, gillar nu det här med demokrati. Så jag tänkte fundera lite kring hur retoriken passar ihop med demokratin?

Jag har just varit inblandad i en ordväxling med en som är betydligt bättre på retorik än jag, och så här i efterhand kan jag konstatera följande:

• Jag inleder med ett ganska känslosamt utbrott i en kommentar på min antagonists blogg. Dålig stil, my bad.
• Min antagonist väljer ut den mest lättkritiserade delen av mitt utbrott, fokuserar på den och använder den för att avfärda mig som odemokratisk.
• Jag sansar mig något, och formulerar någorlunda saklig, men fortfarande känslosam, kritik.
• Min antagonist ägnar mycket möda åt att såga bisatser men bemöter inte de centrala delarna av mina argument.
• Andra kommentatorer sågar min antagonists tolkning av min inledande replik, men han försvarar den hårdnackat (jag ger mig själv inte in i den diskussionen). Det skulle kunna tolkas som att det var viktigt att vårda bilden av mig som antidemokrat, men jag tror den tolkningen är för egocentrisk; det var nog bara en fråga om att "vinna matchen".
• Andra kommentatorer plockar isär min antagonists retorik och visar upp och kritiserar den.

Om man bortser från det uppenbart dumma från min sida att diskutera i affekt, kan man vid en kort analys ana att min antagonist i första hand var ute efter att "vinna", och ganska ointresserad av att föra dialog. Kanske för att jag var otrevlig från början och gjorde henom arg, sårad och/eller ledsen. Kanske uppfattade hen mig som ointresserad av dialog. Men i alla händelser står det klart att målet var att övertyga, inte föra dialog.

Ett annat, mer extremt, exempel är en klassiker; en journalist försöker ställa en politiker mot väggen, politikern svarar inte på journalistens fråga utan griper i stället tillfället att få ut ett eget budskap. En variation på temat är att politikern läxar upp journalisten och anklagar henom för att ställa "fel" fråga. Det handlar om att övertyga.

Men ska politisk debatt verkligen handla om att till varje pris försöka övertyga allt och alla om det förträffliga i den linje man driver?

Vore det inte bättre, ur ett demokratiskt perspektiv, att köra med "fair play", att exempelvis ha en retoriskt slipad moderator, som avslöjar och pekar ut fula retoriska knep, så att folk kan ta ställning för det alternativ man faktiskt föredrar?

Om man i t.ex. ett medlemsmöte i en förening eller ett politiskt parti, har en slipad retoriker som lurar en majoritet att rösta för ett förslag majoriteten egentligen är emot, är det bra?

Får pöbeln skylla sig själv för att den inte är bra på retorik?

Vi kan såklart inte kräva av folk att de inte ska få använda retoriska knep. Det skulle vara att gå emot allt vi står för.

Men vi kan göra vårt bästa för att maximera transparensen i debatten, något jag tror få har invändningar mot?

Och att maximera transparensen i debatten innebär alltså att även debattens retorik måste genomlysas, så att vi bönder fattar.

---

Fotnot

Som alla retoriskt kunniga redan har genomskådat, har jag i artikeln ovan åtminstone försökt använda mig av det klassiska retoriska knep som består i att skriva ett inlägg med inledning, lägesbeskrivning, huvudpoäng, argumentation och inbankning, för att citera Marcus Schmidt. Han beskriver närmare vad som karaktäriserar varje rubrik.

Som en liten lathund lade jag in rubrikerna som kommentarer i HTML-mallen för inlägg här på bloggen; du ser dem inte nu, men om du tittar i HTML-koden hittar du dem! (Jepp. Det är sant. Jag skriver inläggen i HTML!)

Du som är kunnig i retorik, får gärna lämna feedback på hur jag lyckas i kommentarsfältet.

Från och med nu får du alltså se upp med min retorik! ;)

---

Uppdatering: Artikeln (men inte fotnoten) finns återpublicerad här, vilket är en konsekvens av Sargoths kommunikation nedan. Om du inte har något att göra kan du alltid försöka hitta tempusfelet jag har rättat här efter att de kopierade texten. Jag blandar ju tempus friskt...

Retorik beskrivs ibland som konsten att övertyga.

Vi, kanske särskilt vi i Piratpartiet, gillar nu det här med demokrati. Så jag tänkte fundera lite kring hur retoriken passar ihop med demokratin?

Jag har just varit inblandad i en ordväxling med en som är betydligt bättre på retorik än jag, och så här i efterhand kan jag konstatera följande:

• Jag inleder med ett ganska känslosamt utbrott i en kommentar på min antagonists blogg. Dålig stil, my bad.
• Min antagonist väljer ut den mest lättkritiserade delen av mitt utbrott, fokuserar på den och använder den för att avfärda mig som odemokratisk.
• Jag sansar mig något, och formulerar någorlunda saklig, men fortfarande känslosam, kritik.
• Min antagonist ägnar mycket möda åt att såga bisatser men bemöter inte de centrala delarna av mina argument.
• Andra kommentatorer sågar min antagonists tolkning av min inledande replik, men han försvarar den hårdnackat (jag ger mig själv inte in i den diskussionen). Det skulle kunna tolkas som att det var viktigt att vårda bilden av mig som antidemokrat, men jag tror den tolkningen är för egocentrisk; det var nog bara en fråga om att "vinna matchen".
• Andra kommentatorer plockar isär min antagonists retorik och visar upp och kritiserar den.

Om man bortser från det uppenbart dumma från min sida att diskutera i affekt, kan man vid en kort analys ana att min antagonist i första hand var ute efter att "vinna", och ganska ointresserad av att föra dialog. Kanske för att jag var otrevlig från början och gjorde henom arg, sårad och/eller ledsen. Kanske uppfattade hen mig som ointresserad av dialog. Men i alla händelser står det klart att målet var att övertyga, inte föra dialog.

Ett annat, mer extremt, exempel är en klassiker; en journalist försöker ställa en politiker mot väggen, politikern svarar inte på journalistens fråga utan griper i stället tillfället att få ut ett eget budskap. En variation på temat är att politikern läxar upp journalisten och anklagar henom för att ställa "fel" fråga. Det handlar om att övertyga.

Men ska politisk debatt verkligen handla om att till varje pris försöka övertyga allt och alla om det förträffliga i den linje man driver?

Vore det inte bättre, ur ett demokratiskt perspektiv, att köra med "fair play", att exempelvis ha en retoriskt slipad moderator, som avslöjar och pekar ut fula retoriska knep, så att folk kan ta ställning för det alternativ man faktiskt föredrar?

Om man i t.ex. ett medlemsmöte i en förening eller ett politiskt parti, har en slipad retoriker som lurar en majoritet att rösta för ett förslag majoriteten egentligen är emot, är det bra?

Får pöbeln skylla sig själv för att den inte är bra på retorik?

Vi kan såklart inte kräva av folk att de inte ska få använda retoriska knep. Det skulle vara att gå emot allt vi står för.

Men vi kan göra vårt bästa för att maximera transparensen i debatten, något jag tror få har invändningar mot?

Och att maximera transparensen i debatten innebär alltså att även debattens retorik måste genomlysas, så att vi bönder fattar.

---

Fotnot

Som alla retoriskt kunniga redan har genomskådat, har jag i artikeln ovan åtminstone försökt använda mig av det klassiska retoriska knep som består i att skriva ett inlägg med inledning, lägesbeskrivning, huvudpoäng, argumentation och inbankning, för att citera Marcus Schmidt. Han beskriver närmare vad som karaktäriserar varje rubrik.

Som en liten lathund lade jag in rubrikerna som kommentarer i HTML-mallen för inlägg här på bloggen; du ser dem inte nu, men om du tittar i HTML-koden hittar du dem! (Jepp. Det är sant. Jag skriver inläggen i HTML!)

Du som är kunnig i retorik, får gärna lämna feedback på hur jag lyckas i kommentarsfältet.

Från och med nu får du alltså se upp med min retorik! ;)

---

Uppdatering: Artikeln (men inte fotnoten) finns återpublicerad här, vilket är en konsekvens av Sargoths kommunikation nedan. Om du inte har något att göra kan du alltid försöka hitta tempusfelet jag har rättat här efter att de kopierade texten. Jag blandar ju tempus friskt...

Retorik - hjälp eller stjälp?

Internetrevolutionen

Smaka på ordet: Internetrevolutionen.

Vad betyder det för dig?

Många tänker nog på den som något överspelat; vi övergav våra 56k-modem, fick Google, YouTube, The Pirate Bay, Wikipedia och Facebook. Och så kanske man slänger in WikiLeaks och Spotify i mixen också men ungefär så.

Några av oss ser den ur ett helt annat perspektiv. Som något som ännu är i sin linda. Vi ser inte bara de små söta tjänsterna, vi ser att samhället förändras.

Drastiskt.

Vad vi ser är detta: makten förskjuts, och de som haft makten hittills gillar det inte. Gillar det inte alls.

Journalister är frustrerade för att de inte längre har ensamrätt på att definiera sanningen, även om bloggarna än så länge inte förmår tränga in i det allmänna medvetandet i någon större utsträckning.

Kanske kommer bloggarna aldrig att få något större inflytande; men det lilla som redan finns, räcker tydligen för att journalisterna ska skaka i sina skor.

Politikerna ser möjligheter att övervaka hela folket och plötsligt är alla liberala/frihetliga värderingar och all respekt för det egna folkets mänskliga rättigheter som bortblåsta.

Det talas om barnporr och näthat, varnas för phishing och grooming.

Det talas om (behovet av) övervakning, reglering och kontroll. Nätet är läskigt, marken gungar under fötterna, övervaka! Reglera! Kontrollera!

Det märkliga är att detta tycks slå igenom även på andra områden; t.ex. Folkpartiet har väl aldrig varit så ivriga att övervaka och kontrollera våra elever i skolan, så "liberala" de är?

---

I norra Afrika pågår samtidigt flera omvälvande och mer eller mindre blodiga revolutioner. Tunisiens och Egyptens diktatorer har fallit, men oroligheter och övergrepp pågår fortfarande. Just nu rapporteras mest om Libyen, men även i andra länder som Bahrain och Jemen försöker folk protestera och möts av vidriga övergrepp.

Det talas om att internet spelat en viktig roll i dessa revolutioner. Vissa försöker förneka det med argument om att revolter kunnat genomföras innan internet uppfanns.

Det är förvisso sant att internet inte fanns när fransoserna körde sitt rejs med frihet, jämlikhet och broderskap, och avrättade adeln. Inte heller när bolsjevikerna avsatte tsar Nikolaj II fanns något nät, och inte heller när shah Mohammad Reza Pahlavi störtades hade man hjälp av Twitter eller något annat av det slaget.

Däremot hade man andra metoder att sprida information, och dessa spelade nog i samtliga fall en avgörande roll. Inte för att jag har några konkreta bevis för det men jag har svårt att tro att det skulle ha varit möjligt utan att ha väl fungerande mekanismer för att kommunicera med varandra.

Detta att vi nu får mer eller mindre samtidiga oroligheter och revolutioner i odemokratiska länder i samma region lär sakna historiskt motstycke, och jag håller en tia på att internet har spelat en nyckelroll i detta.

Det finns naturligtvis fundamentala skillnader mellan de blodiga revolutionerna i norra Afrika och mellanöstern å ena sidan, och fildelande massor och de fridsamma "piraternas" politiska protester i väst å den andra.

Men det finns också likheter.

Internet ligger under ytan och katalyserar, förändrar, jämnar ut, minskar avstånd, förändrar förutsättningar... och får oväntade konsekvenser.

Konsekvenser som inte gillas av makten.

Vilket inte beror på att alla konsekvenser är dåliga; konskevenserna är varken bättre eller sämre än samhället; utan att de är främmande. Skrämmande.

---

Det finns några som ser vad som händer.

Några som ställer frågor om vad konsekvenserna blir.

Några som tänker att, om nu upphovsrättsindustrin vill begränsa fildelning genom att övervaka oss alla och urholka vår rättssäkerhet; vad får vi för samhälle då?

Några som tänker att, om vi stoppar övervakningen och upprätthåller/återupprättar rättssäkerheten, vad får vi för samhälle då?

Några som inser att fri kunskap och delad kultur är något som har en fantastisk potential. Några som inser att en stark integritet också är en nödvändig ingrediens i den mirakelsoppa som kan göra oss starkare än vi kan föreställa oss idag.

Några som tänker att, om Säpo får tillgång till data om var vi är och när, och vem vi pratar med i telefon, vad får det för konsekvenser för människor som vill ha äktenskapsrådgivning, eller komma i kontakt med psykvården? När kommer våra grannar att titta snett på oss helt utan anledning för att privata data om oss har läckt och de inte ser hela sammanhanget?

Där någonstans står Piratpartiet idag.

---

Så finns några som tänker ett steg längre.

Några som undrar om arbetslinjen verkligen är vettig; vi har å ena sidan en arbetsmarknad som är mättad även om man bara räknar in de som faktiskt är arbetsföra, och å andra sidan människor som är för sjuka, för gamla, eller helt enkelt bara för omotiverade för att arbeta.

Några som inser att mycket av det arbete som lagts ner för att ge oss det fantastiska och obegripliga mervärde som internet ger oss, har gjorts - gratis.

Något händer. Eller snarare en myriad små någotar händer hela tiden.

Ta det nu lugnt, det här är inte på något vis förankrat som Piratpartiets väg framåt. Vi ser vad som kan vara embryon till Piratpartiets oundvikliga breddning, men som också kan vara stickspår som partiet aldrig följer upp. Men det är så här partiet ska breddas; inifrån, steg för steg, idé för idé. Utanför lådan.

---

Klichéer är utnötta men bottnar emellanåt i något som faktiskt är värt att upprepas; ett exempel är att det är inte målet som är det viktiga utan vägen dit.

Ska vägen till framtiden kantas av övervakning och kontroll, eller vill vi vandra den som fria och självständiga människor?

Ska vägen till framtiden präglas av att vi betraktas som potentiella brottslingar från det vi vaknar tills vi somnar?

Smaka på ordet: Internetrevolutionen.

Vad betyder det för dig?

Många tänker nog på den som något överspelat; vi övergav våra 56k-modem, fick Google, YouTube, The Pirate Bay, Wikipedia och Facebook. Och så kanske man slänger in WikiLeaks och Spotify i mixen också men ungefär så.

Några av oss ser den ur ett helt annat perspektiv. Som något som ännu är i sin linda. Vi ser inte bara de små söta tjänsterna, vi ser att samhället förändras.

Drastiskt.

Vad vi ser är detta: makten förskjuts, och de som haft makten hittills gillar det inte. Gillar det inte alls.

Journalister är frustrerade för att de inte längre har ensamrätt på att definiera sanningen, även om bloggarna än så länge inte förmår tränga in i det allmänna medvetandet i någon större utsträckning.

Kanske kommer bloggarna aldrig att få något större inflytande; men det lilla som redan finns, räcker tydligen för att journalisterna ska skaka i sina skor.

Politikerna ser möjligheter att övervaka hela folket och plötsligt är alla liberala/frihetliga värderingar och all respekt för det egna folkets mänskliga rättigheter som bortblåsta.

Det talas om barnporr och näthat, varnas för phishing och grooming.

Det talas om (behovet av) övervakning, reglering och kontroll. Nätet är läskigt, marken gungar under fötterna, övervaka! Reglera! Kontrollera!

Det märkliga är att detta tycks slå igenom även på andra områden; t.ex. Folkpartiet har väl aldrig varit så ivriga att övervaka och kontrollera våra elever i skolan, så "liberala" de är?

---

I norra Afrika pågår samtidigt flera omvälvande och mer eller mindre blodiga revolutioner. Tunisiens och Egyptens diktatorer har fallit, men oroligheter och övergrepp pågår fortfarande. Just nu rapporteras mest om Libyen, men även i andra länder som Bahrain och Jemen försöker folk protestera och möts av vidriga övergrepp.

Det talas om att internet spelat en viktig roll i dessa revolutioner. Vissa försöker förneka det med argument om att revolter kunnat genomföras innan internet uppfanns.

Det är förvisso sant att internet inte fanns när fransoserna körde sitt rejs med frihet, jämlikhet och broderskap, och avrättade adeln. Inte heller när bolsjevikerna avsatte tsar Nikolaj II fanns något nät, och inte heller när shah Mohammad Reza Pahlavi störtades hade man hjälp av Twitter eller något annat av det slaget.

Däremot hade man andra metoder att sprida information, och dessa spelade nog i samtliga fall en avgörande roll. Inte för att jag har några konkreta bevis för det men jag har svårt att tro att det skulle ha varit möjligt utan att ha väl fungerande mekanismer för att kommunicera med varandra.

Detta att vi nu får mer eller mindre samtidiga oroligheter och revolutioner i odemokratiska länder i samma region lär sakna historiskt motstycke, och jag håller en tia på att internet har spelat en nyckelroll i detta.

Det finns naturligtvis fundamentala skillnader mellan de blodiga revolutionerna i norra Afrika och mellanöstern å ena sidan, och fildelande massor och de fridsamma "piraternas" politiska protester i väst å den andra.

Men det finns också likheter.

Internet ligger under ytan och katalyserar, förändrar, jämnar ut, minskar avstånd, förändrar förutsättningar... och får oväntade konsekvenser.

Konsekvenser som inte gillas av makten.

Vilket inte beror på att alla konsekvenser är dåliga; konskevenserna är varken bättre eller sämre än samhället; utan att de är främmande. Skrämmande.

---

Det finns några som ser vad som händer.

Några som ställer frågor om vad konsekvenserna blir.

Några som tänker att, om nu upphovsrättsindustrin vill begränsa fildelning genom att övervaka oss alla och urholka vår rättssäkerhet; vad får vi för samhälle då?

Några som tänker att, om vi stoppar övervakningen och upprätthåller/återupprättar rättssäkerheten, vad får vi för samhälle då?

Några som inser att fri kunskap och delad kultur är något som har en fantastisk potential. Några som inser att en stark integritet också är en nödvändig ingrediens i den mirakelsoppa som kan göra oss starkare än vi kan föreställa oss idag.

Några som tänker att, om Säpo får tillgång till data om var vi är och när, och vem vi pratar med i telefon, vad får det för konsekvenser för människor som vill ha äktenskapsrådgivning, eller komma i kontakt med psykvården? När kommer våra grannar att titta snett på oss helt utan anledning för att privata data om oss har läckt och de inte ser hela sammanhanget?

Där någonstans står Piratpartiet idag.

---

Så finns några som tänker ett steg längre.

Några som undrar om arbetslinjen verkligen är vettig; vi har å ena sidan en arbetsmarknad som är mättad även om man bara räknar in de som faktiskt är arbetsföra, och å andra sidan människor som är för sjuka, för gamla, eller helt enkelt bara för omotiverade för att arbeta.

Några som inser att mycket av det arbete som lagts ner för att ge oss det fantastiska och obegripliga mervärde som internet ger oss, har gjorts - gratis.

Något händer. Eller snarare en myriad små någotar händer hela tiden.

Ta det nu lugnt, det här är inte på något vis förankrat som Piratpartiets väg framåt. Vi ser vad som kan vara embryon till Piratpartiets oundvikliga breddning, men som också kan vara stickspår som partiet aldrig följer upp. Men det är så här partiet ska breddas; inifrån, steg för steg, idé för idé. Utanför lådan.

---

Klichéer är utnötta men bottnar emellanåt i något som faktiskt är värt att upprepas; ett exempel är att det är inte målet som är det viktiga utan vägen dit.

Ska vägen till framtiden kantas av övervakning och kontroll, eller vill vi vandra den som fria och självständiga människor?

Ska vägen till framtiden präglas av att vi betraktas som potentiella brottslingar från det vi vaknar tills vi somnar?

Internetrevolutionen

Securitas bryter mot lagen, MTR hjälper till.

Läs och bli arg.

Dags för SL att ta ett jävligt irriterat snack med lämplig chef på Securitas?

Läs och bli arg.

Dags för SL att ta ett jävligt irriterat snack med lämplig chef på Securitas?

Securitas bryter mot lagen, MTR hjälper till.

Jag som trodde att Liberaldemokraterna var våra vänner?

Här kan du läsa något av det värsta dravel jag sett på länge.

Läs, skratta, gråt, whatever. Jag trodde jag skulle slippa de här enfaldiga utspelen nu när Liberaldemokraterna sugit upp dem, som var så lagda, från vårt parti.

Men icke.

Nu står de här igen, i självaste Hexpressen, och får denna gång uppbackning av Alexander Bard.

De vet minsann bättre än alla oss andra vad Piratpartiet är, vad Piratpartiet har för problem och - surprise! - hur de bäst ska lösas. Och nu ska de skriva oss på näsan vad de i sin glänsande överlägsenhet dikterar.

Det är väl så liberaler beter sig, right?

De har i sin outgrundliga visdom kommit fram till att Piratpartiet egentligen är ett "liberalt" (antar att jag ska läsa "libertarianskt") parti. Och att alla vi som inte förstår det borde inse faktum och söka oss till V eller MP.

I have news for you.

De är fullständigt ute och cyklar.

Som om Piratpartiets "enda väg" skulle bestå i att besanna just deras våta drömmar.

Det mest skrämmande med hela artikeln är signaturen; där står inte bara att herrar Rehbinder har den dåliga smaken att fortfarande vara Piratpartister, utan även att Alexander Bard tydligen har sällat sig till våra skaror!

Vad ska man tolka in i detta?

Blev inte Liberaldemokraterna den omedelbara och formidabla succé som grundarna hoppats på?

Är nu nästa steg att försåtligt försöka plantera sitt havererade Liberati i Piratpartiet?

Ve och fasa.

Ska vi nu se våra forna vänner göra gemensam sak med Bard och försöka slita sönder vårt fina parti inifrån?

För om någon försöker göra Piratpartiet libertarianskt kommer det att resultera i först hårda interna strider och därefter kommer de överlevande att gå en säker politisk död till mötes.

All respekt jag eventuellt någonsin hyst för någon av artikelförfattarna är nu definitivt bortblåst.

Jag vill bara uppmana dem att avsluta sina medlemsskap i Piratpartiet snarast och inte besvära oss med sina enfaldiga pojkrumsdrömmar igen.

Med vänner som er behöver vi fan inga fiender.

Om ni inte gillar att Piratpartiet inte är libertarianskt, håll er då till Liberaldemokraterna och ge fan i att förstöra för oss.

---

Uppdatering: tack Johan för länkkärlek.

Uppdatering 2: Länkad av gud moder själv, om man får vara lite vanvördig.

Det här inlägget länkades också av chefen, men jag förstår ärligt talat inte riktigt vad hon menar med sin känga till mig och jag orkar inte riktigt engagera mig i det heller.

Här kan du läsa något av det värsta dravel jag sett på länge.

Läs, skratta, gråt, whatever. Jag trodde jag skulle slippa de här enfaldiga utspelen nu när Liberaldemokraterna sugit upp dem, som var så lagda, från vårt parti.

Men icke.

Nu står de här igen, i självaste Hexpressen, och får denna gång uppbackning av Alexander Bard.

De vet minsann bättre än alla oss andra vad Piratpartiet är, vad Piratpartiet har för problem och - surprise! - hur de bäst ska lösas. Och nu ska de skriva oss på näsan vad de i sin glänsande överlägsenhet dikterar.

Det är väl så liberaler beter sig, right?

De har i sin outgrundliga visdom kommit fram till att Piratpartiet egentligen är ett "liberalt" (antar att jag ska läsa "libertarianskt") parti. Och att alla vi som inte förstår det borde inse faktum och söka oss till V eller MP.

I have news for you.

De är fullständigt ute och cyklar.

Som om Piratpartiets "enda väg" skulle bestå i att besanna just deras våta drömmar.

Det mest skrämmande med hela artikeln är signaturen; där står inte bara att herrar Rehbinder har den dåliga smaken att fortfarande vara Piratpartister, utan även att Alexander Bard tydligen har sällat sig till våra skaror!

Vad ska man tolka in i detta?

Blev inte Liberaldemokraterna den omedelbara och formidabla succé som grundarna hoppats på?

Är nu nästa steg att försåtligt försöka plantera sitt havererade Liberati i Piratpartiet?

Ve och fasa.

Ska vi nu se våra forna vänner göra gemensam sak med Bard och försöka slita sönder vårt fina parti inifrån?

För om någon försöker göra Piratpartiet libertarianskt kommer det att resultera i först hårda interna strider och därefter kommer de överlevande att gå en säker politisk död till mötes.

All respekt jag eventuellt någonsin hyst för någon av artikelförfattarna är nu definitivt bortblåst.

Jag vill bara uppmana dem att avsluta sina medlemsskap i Piratpartiet snarast och inte besvära oss med sina enfaldiga pojkrumsdrömmar igen.

Med vänner som er behöver vi fan inga fiender.

Om ni inte gillar att Piratpartiet inte är libertarianskt, håll er då till Liberaldemokraterna och ge fan i att förstöra för oss.

---

Uppdatering: tack Johan för länkkärlek.

Uppdatering 2: Länkad av gud moder själv, om man får vara lite vanvördig.

Det här inlägget länkades också av chefen, men jag förstår ärligt talat inte riktigt vad hon menar med sin känga till mig och jag orkar inte riktigt engagera mig i det heller.

Jag som trodde att Liberaldemokraterna var våra vänner?

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 4

Den tyska(?) wikin AK VORRAT har publicerat siffror på datalagringens effekter.

Go figure.

Den tyska(?) wikin AK VORRAT har publicerat siffror på datalagringens effekter.

Go figure.

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 4

Politisk Ideologi 2: Analys

Håhå jaja. Idag tänkte jag ge mig på att analysera det politiska läget idag, ur ideologiskt perspektiv då.

Inspirationen till dagens inlägg har jag fått av Rick Falkvinge och hans föredrag för The Pirate Party UK i Glasgow häromdagen.

Jag har för mig att jag läst någonstans en kommentar av Rick själv där han konstaterar att han blev ganska känslosam (läs intensiv), men att han tyckte det var ok med tanke på att publiken bestod av redan frälsta.

Och jag kan inte mer än hålla med.

Om du vill se hans föredrag så gör det nu, jag kommer nämligen i nästa mening att börja avslöja dess innehåll.

Det går nämligen en röd tråd genom det hela; han börjar med att konstatera att för läänge sedan (> 120 år) fanns det i princip två politiska aktörer: kungen å ena sidan, och kyrkan å andra sidan. Så, för sisådär 120 år sedan, var det några som hittade på något nytt: liberalismen. Plötsligt gjorde kungen och kyrkan gemensam sak och blev konservativa. Man såg inte direkt liberaler med blida ögon.

Så hade den politiska spelplanen förändrats från att vara kungen mot kyrkan till att vara liberala mot konservativa.

40 år senare, alltså för ungefär 80 år sedan, hittar någon på att arbetare ska ha rättigheter och fackföreningar och så vidare. En ny rörelse uppstår, som inte ses med blida ögon av det politiska etablissemanget.

Och vips, de liberala och de konservativa gör plötsligt gemensam sak och blir "höger".

Ytterligare 40 år senare, vad händer då? Hippierörelsen, vänstervågen... och ur detta växer... miljörörelsen. Utskällda som flummare.

Den här gången gjorde kanske inte vänster och höger gemensam sak mot miljörörelsen på samma sätt som har skett tidigare men det kanske är ett tidens tecken.

Hur som haver, idag är miljörörelsen en del av etablissemanget, som knappt ifrågasätts längre.

Och det har gått 40 år till.

Och vi har en ny rörelse.

Piraterna.

Och det är nu vi mot hela etablissemanget, som tycker att vi är ytterst suspekta.

Så långt har jag bara i grova drag återgett Ricks föreläsning; det kan hända att han har skarvat lite här och tummat lite där för att få en bra föreläsning, vad vet jag? Och jag orkar inte riktigt dubbelkolla fakta, för jag brinner av min fina idé som jag är lite förälskad i just nu.

Lite nyfiken måste du väl ändå vara om du har läst så här långt?

Nå.

Det vi ser nu är att riksdagspartiernas traditionella ideologier håller på att överges.

Vi kan börja från vänster, med Vänsterpartiet. Detta parti hette tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna. Ungefär sedan då man bytte namn har man glidit in mot mitten och börjat hysa liberala idéer i stället för det gamla kommunistiska.

Sossarna. Deras ideologi har bara sakta, men säkert, gått upp i rök, och nu finns bara ren och skär populism kvar.

Miljöpartiet. Har kvar sin ideologi på papperet, men är beredda till stora eftergifter för att få vara med och bestämma. Även här kan man skönja en vänsterorientering som har blivit suddigare, även om miljöpartiet själva alltid har sagt sig vara höger/vänsterneutrala.

Centern. En gång ett socialliberalt parti, idag... som sossarna, ingenting.

Folkpartiet Liberalerna, numera Folkpartiet de smygneokonservativa.

Moderaterna, numera de Nya Öppet Neokonservativa Moderaterna.

Kristdemokraterna, som alltid varit bara konservativa med en unken stank av låg moral.

Och till slut kan vi väl också nämna Sverigedemokraterna, neokonservativa med en unken stank av nynazism.

Det jag tycker mig se under kanten på min foliehatt är en konservatisering (kan man säga så?) av hela det politiska spelfältet i vårt land. Och då är det plötsligt inte riktigt lika konstigt att ett idiotparti som SD kan komma in i riksdagen; de passar faktiskt skrämmande bra in i bilden.

Kan det ligga något i min tanke?

Kan det vara så att informationssamhället triggar en nykonservatism, som ett led i en polarisering, där motpolen är... vi? Piraterna?

Något att tänka på?

Håhå jaja. Idag tänkte jag ge mig på att analysera det politiska läget idag, ur ideologiskt perspektiv då.

Inspirationen till dagens inlägg har jag fått av Rick Falkvinge och hans föredrag för The Pirate Party UK i Glasgow häromdagen.

Jag har för mig att jag läst någonstans en kommentar av Rick själv där han konstaterar att han blev ganska känslosam (läs intensiv), men att han tyckte det var ok med tanke på att publiken bestod av redan frälsta.

Och jag kan inte mer än hålla med.

Om du vill se hans föredrag så gör det nu, jag kommer nämligen i nästa mening att börja avslöja dess innehåll.

Det går nämligen en röd tråd genom det hela; han börjar med att konstatera att för läänge sedan (> 120 år) fanns det i princip två politiska aktörer: kungen å ena sidan, och kyrkan å andra sidan. Så, för sisådär 120 år sedan, var det några som hittade på något nytt: liberalismen. Plötsligt gjorde kungen och kyrkan gemensam sak och blev konservativa. Man såg inte direkt liberaler med blida ögon.

Så hade den politiska spelplanen förändrats från att vara kungen mot kyrkan till att vara liberala mot konservativa.

40 år senare, alltså för ungefär 80 år sedan, hittar någon på att arbetare ska ha rättigheter och fackföreningar och så vidare. En ny rörelse uppstår, som inte ses med blida ögon av det politiska etablissemanget.

Och vips, de liberala och de konservativa gör plötsligt gemensam sak och blir "höger".

Ytterligare 40 år senare, vad händer då? Hippierörelsen, vänstervågen... och ur detta växer... miljörörelsen. Utskällda som flummare.

Den här gången gjorde kanske inte vänster och höger gemensam sak mot miljörörelsen på samma sätt som har skett tidigare men det kanske är ett tidens tecken.

Hur som haver, idag är miljörörelsen en del av etablissemanget, som knappt ifrågasätts längre.

Och det har gått 40 år till.

Och vi har en ny rörelse.

Piraterna.

Och det är nu vi mot hela etablissemanget, som tycker att vi är ytterst suspekta.

Så långt har jag bara i grova drag återgett Ricks föreläsning; det kan hända att han har skarvat lite här och tummat lite där för att få en bra föreläsning, vad vet jag? Och jag orkar inte riktigt dubbelkolla fakta, för jag brinner av min fina idé som jag är lite förälskad i just nu.

Lite nyfiken måste du väl ändå vara om du har läst så här långt?

Nå.

Det vi ser nu är att riksdagspartiernas traditionella ideologier håller på att överges.

Vi kan börja från vänster, med Vänsterpartiet. Detta parti hette tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna. Ungefär sedan då man bytte namn har man glidit in mot mitten och börjat hysa liberala idéer i stället för det gamla kommunistiska.

Sossarna. Deras ideologi har bara sakta, men säkert, gått upp i rök, och nu finns bara ren och skär populism kvar.

Miljöpartiet. Har kvar sin ideologi på papperet, men är beredda till stora eftergifter för att få vara med och bestämma. Även här kan man skönja en vänsterorientering som har blivit suddigare, även om miljöpartiet själva alltid har sagt sig vara höger/vänsterneutrala.

Centern. En gång ett socialliberalt parti, idag... som sossarna, ingenting.

Folkpartiet Liberalerna, numera Folkpartiet de smygneokonservativa.

Moderaterna, numera de Nya Öppet Neokonservativa Moderaterna.

Kristdemokraterna, som alltid varit bara konservativa med en unken stank av låg moral.

Och till slut kan vi väl också nämna Sverigedemokraterna, neokonservativa med en unken stank av nynazism.

Det jag tycker mig se under kanten på min foliehatt är en konservatisering (kan man säga så?) av hela det politiska spelfältet i vårt land. Och då är det plötsligt inte riktigt lika konstigt att ett idiotparti som SD kan komma in i riksdagen; de passar faktiskt skrämmande bra in i bilden.

Kan det ligga något i min tanke?

Kan det vara så att informationssamhället triggar en nykonservatism, som ett led i en polarisering, där motpolen är... vi? Piraterna?

Något att tänka på?

Politisk Ideologi 2: Analys