tisdag 22 mars 2011

Retorik - hjälp eller stjälp?


Retorik beskrivs ibland som konsten att övertyga.

Vi, kanske särskilt vi i Piratpartiet, gillar nu det här med demokrati. Så jag tänkte fundera lite kring hur retoriken passar ihop med demokratin?

Jag har just varit inblandad i en ordväxling med en som är betydligt bättre på retorik än jag, och så här i efterhand kan jag konstatera följande:

  • Jag inleder med ett ganska känslosamt utbrott i en kommentar på min antagonists blogg. Dålig stil, my bad.
  • Min antagonist väljer ut den mest lättkritiserade delen av mitt utbrott, fokuserar på den och använder den för att avfärda mig som odemokratisk.
  • Jag sansar mig något, och formulerar någorlunda saklig, men fortfarande känslosam, kritik.
  • Min antagonist ägnar mycket möda åt att såga bisatser men bemöter inte de centrala delarna av mina argument.
  • Andra kommentatorer sågar min antagonists tolkning av min inledande replik, men han försvarar den hårdnackat (jag ger mig själv inte in i den diskussionen). Det skulle kunna tolkas som att det var viktigt att vårda bilden av mig som antidemokrat, men jag tror den tolkningen är för egocentrisk; det var nog bara en fråga om att "vinna matchen".
  • Andra kommentatorer plockar isär min antagonists retorik och visar upp och kritiserar den.
Om man bortser från det uppenbart dumma från min sida att diskutera i affekt, kan man vid en kort analys ana att min antagonist i första hand var ute efter att "vinna", och ganska ointresserad av att föra dialog. Kanske för att jag var otrevlig från början och gjorde henom arg, sårad och/eller ledsen. Kanske uppfattade hen mig som ointresserad av dialog. Men i alla händelser står det klart att målet var att övertyga, inte föra dialog.

Ett annat, mer extremt, exempel är en klassiker; en journalist försöker ställa en politiker mot väggen, politikern svarar inte på journalistens fråga utan griper i stället tillfället att få ut ett eget budskap. En variation på temat är att politikern läxar upp journalisten och anklagar henom för att ställa "fel" fråga. Det handlar om att övertyga.

Men ska politisk debatt verkligen handla om att till varje pris försöka övertyga allt och alla om det förträffliga i den linje man driver?

Vore det inte bättre, ur ett demokratiskt perspektiv, att köra med "fair play", att exempelvis ha en retoriskt slipad moderator, som avslöjar och pekar ut fula retoriska knep, så att folk kan ta ställning för det alternativ man faktiskt föredrar?

Om man i t.ex. ett medlemsmöte i en förening eller ett politiskt parti, har en slipad retoriker som lurar en majoritet att rösta för ett förslag majoriteten egentligen är emot, är det bra?

Får pöbeln skylla sig själv för att den inte är bra på retorik?

Vi kan såklart inte kräva av folk att de inte ska få använda retoriska knep. Det skulle vara att gå emot allt vi står för.

Men vi kan göra vårt bästa för att maximera transparensen i debatten, något jag tror få har invändningar mot?

Och att maximera transparensen i debatten innebär alltså att även debattens retorik måste genomlysas, så att vi bönder fattar.


Fotnot

Som alla retoriskt kunniga redan har genomskådat, har jag i artikeln ovan åtminstone försökt använda mig av det klassiska retoriska knep som består i att skriva ett inlägg med inledning, lägesbeskrivning, huvudpoäng, argumentation och inbankning, för att citera Marcus Schmidt. Han beskriver närmare vad som karaktäriserar varje rubrik.

Som en liten lathund lade jag in rubrikerna som kommentarer i HTML-mallen för inlägg här på bloggen; du ser dem inte nu, men om du tittar i HTML-koden hittar du dem! (Jepp. Det är sant. Jag skriver inläggen i HTML!)

Du som är kunnig i retorik, får gärna lämna feedback på hur jag lyckas i kommentarsfältet.

Från och med nu får du alltså se upp med min retorik! ;)


Uppdatering: Artikeln (men inte fotnoten) finns återpublicerad här, vilket är en konsekvens av Sargoths kommunikation nedan. Om du inte har något att göra kan du alltid försöka hitta tempusfelet jag har rättat här efter att de kopierade texten. Jag blandar ju tempus friskt...

6 kommentarer:

  1. Jag ska säga dig vad jag tycker om det här inlägget! Och jag ska använda hela mitt retoriska kapital för att försöka förmedla exakt den känsla som flödar genom mig i detta nu:

    Awesome!

    Jag är halvt på väg att lägga in den som artikel typ snart. Med en liten textsnutt av typen "denna text förekom här först", och tillhörande länk hit.

    Det som fattas är ett godkännande från författaren om att använda texten, och en självbeskrivning från densamme så att världen får veta vem du är.

    You up for it? ^^

    SvaraRadera
  2. Ehh... WOW tack ja det är klart!

    Fast det är ju den lilla haken med att presentera sig själv. I hate it. Men med en sån morot måste man ju fundera ut något!

    Nu när adrenalinet sjunker undan lite minns jag att du inte behöver be om lov, allt på bloggen är cc-by-nc-sa som du ser om du skrollar lite ;)

    Duger texten under "Om mig" som presentation eller vill du ha något mer kortfattat?

    SvaraRadera
  3. Som synes så tog vi den lite kompaktare versionen. Html kan bygga underverk. :D

    SvaraRadera
  4. Ni klippte bort fotnoten oxå. Jag vet inte om det var ett misstag eller om ni valde bort den, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det heller.

    Det är ju å ena sidan just en fotnot men den kan också ses som det sista ledet i inbankningen.

    Ah, well. Do as you please.

    SvaraRadera
  5. Texten står sig bättre på egen hand utan fotnoten. Även om det kanske är lite doublespeak att publicera om debatttransparans och sedan mörka en smula om debattens ursprung.

    Nåväl. Som någon sade så går det alltid att argumentera för och emot allting. Jag lägger till att det finns en extra fotnot, som en extra fotnot. ;)

    SvaraRadera
  6. He he, det där med "mörkandet" tänkte jag inte ens på. ;)

    Nåväl, jag ville inte att det här skulle bli ett inlägg i den andra debatten, det var därför. Om det sedan ter sig lite motstridigt för någon, får det väl vara så då.

    SvaraRadera