Nystart

Jag har tröttnat på detta eviga mörker och startat en ny blogg.

Där skriver jag också två eller tre rader om varför, men vänta dig ingen uppsats. ;)

Jag har tröttnat på detta eviga mörker och startat en ny blogg.

Där skriver jag också två eller tre rader om varför, men vänta dig ingen uppsats. ;)

Nystart

Terrorhotet: Regeringen fokuserar på detaljer

I DN igår skrev Fredrik Reinfeldt, Birgitta Ohlsson och Beatrice Ask en artikel med rubriken "Det här ska vi göra för att förebygga extremismen", och i de inledande raderna refererar man till en tidigare varning för att det offentliga samtalet inte får fokusera ensidigt på den "våldsbejakande islamismen".

Men de missar det stora och övergripande problemet, roten till det onda. Demokratiunderskottet.

Vi har, åtminstone på papperet, demokrati i Sverige. Men hur ser demokratin i Sverige egentligen ut?

Vi har en borgerlig allians, vars partier tycks ha övergett allt i sina forna ideologier, med några enstaka undantag: man privatiserar fortfarande statlig verksamhet, man driver sin "arbetslinje", man försöker med alla medel tömma staten på resurser.

Vi har en socialdemokrati som inte verkar förmå eller vilja kritisera denna "arbetslinje", och som också verkar vilja fortsätta privatiserandet av statlig verksamhet, och som inte tycks våga andas ett ljud om att stärka staten med avseende på resurser.

Så har vi lydpartierna och brydpartierna som inte gör någon större skillnad och så har vi riksdagens paria, SD.

Så vad har vi att välja mellan?

Låt se:

• Alternativ A (i moderat tappning)
  
• Alternativ A (i socialdemokratisk tappning)
  
• SD
  
• Något av småpartierna utanför riksdagen
  

Och mitt i denna demokratiska katastrof vägrar alltså de övriga riksdagspartierna att tala med SD och ägnar all sin retorik åt att försöka beskylla motparten för att gå SD:s ärenden; våra folkvalda agerar i medierna som om vi väljare vore dumma i huvudet, oftast genom att vägra att svara på obekväma frågor, ofta genom att styvnackat vägra att medge att man möjligen skulle ha kunnat göra något fel. Och, på senare tid, genom att tiga ihjäl kritiken.

De undrar varifrån politikerföraktet kommer, utan att se sitt eget väljarförakt.

Detta skapar en känsla av maktlöshet hos folket. Tyvärr tror jag att många som röstade på SD i det senaste valet gjorde det, inte för att de stöder SD:s politik, utan för att rösta på något annat än de etablerade partierna, som bara tycks ha förakt till övers för vanligt folk. Ni vet, det där "verklighetens folk" som KD talar så lyriskt om.

Det bästa sättet för en regering att bekämpa extremism måste väl ändå vara att gräva bort den mylla som extremismen gror i? Det vill säga: börja debattera som vuxna människor, tala med SD, ta ansvar för den förda politiken. Ge skäl för den legitimitet man i tal och handling gör anspråk på.

Att vägra svara på obekväma frågor och vägra erkänna att man gjort något fel väcker bara hat och frustration hos folket.

Att ägna debatter åt pajkastning och personangrepp väcker bara hat och frustration hos folket.

Att vägra tala med SD och försöka beskylla varandra för samarbete med SD väcker bara hat och frustration hos folket.

Och hatet och frustrationen kommer garanterat att ta sig uttryck i både mer extremism och fler röster på SD. Som, allt annat till trots, ändå bemödar sig med att försöka ge ett sken av demokratisk dialog med medborgarna.

Titta gärna på den här debatten där Jimmie Åkesson vinner över Maud Olofsson mer eller mindre på Walk-Over. Programledaren försöker bemöta de påståenden som Åkesson faktiskt gör, men Olofsson försöker prata förbi honom, prata om andra saker. Och framstår som en idiot, medan Åkesson lyckas med konststycket att faktiskt framstå som ganska sansad - mycket tack vare att Olofsson finns där som kontrast.

Om programledaren fått intervjua Åkesson utan Olofssons närvaro hade intrycket förmodligen blivit ett helt annat, för hon kritiserar nämligen precis det Åkesson säger. Men på grund av Olofssons dominerande plats i samtalet kommer programledarens sakliga kritik i skymundan.

SD plockade många poäng på den här intervjun. Huvudsakligen på att Åkesson höll sig lugn och höll sig till vad han försökt få fram i sin artikel, samtidigt som Olofsson var uppenbart i obalans redan från början. Det förmedlades inte minst av försöket att vända debatten till att handla om något annat än Åkessons artikel och dess innehåll. Och av att Olofsson ger sig på Åkesson som person, gång på gång, vilket tenderar att falla platt även när det fungerar.

Bilden blir en bild av den enkla människan som ställer den höge politikern till svars, och den höge politikern som slingrar sig som en mask på kroken. David mot Goliat - och ni vet ju vem man brukar heja på.

Vad vi behöver är politiker som faktiskt tar debatten - i det här fallet hade vi behövt en politiker som faktiskt läst Åkessons artikel och gjort hemläxan, och bemött Åkessons påståenden och siffror med fakta, och ur detta försökt dra fram de värderingar och skillnader i värderingar som förelåg. Då hade politikern kunnat gå därifrån med medborgarnas respekt och förmodligen skulle intresset för Åkessons budskap därmed ligga nära noll.

Om Olofsson bara kunnat föra en saklig debatt så skulle vi inte ha blivit arga på henne. I bästa fall skulle vi inte ha blivit arga på Åkesson heller. I bästa fall skulle vi ha kunnat konstatera krasst att okej, de säger så, bra, då vet vi det. Och på köpet skulle en del av grogrunden för extremism sköljas bort. Både för vänster- och högerextrema, eftersom ingen kan säga sig vara en modern David.

Men till syvende och sist så räcker det inte med att våra politiker agerar mot extremismen. Inget är så kraftfullt som att agera själv.

Allianspartiernas ideologier karaktäriserades en gång av tankegångar kring frihet och personligt ansvar. Var finns det ansvaret? Vi sitter bara och väntar på att politikerna ska fixa allt åt oss. Ska vi stoppa extremismen måste vi prata med varandra, och få våra medmänniskor att känna sig betydelsefulla.

Det sägs ju ändå att all makt utgår från folket. Och folket är inte Alliansen eller vänstern eller ens SD. Folket - det är vi.

---

Fotnot: Jag har ett oemotståndligt litet trolleri att dela med mig av. Sånt där lulz-trolleri ni vet.

Ni vet hur bilar kan vara snygga när de är nytvättade? Och hur ett lager vax kan ta dem från snygga till f**king åsm?

Sargoth har vaxat texten ovan, och ska förstås ha cred för det.

:P

I DN igår skrev Fredrik Reinfeldt, Birgitta Ohlsson och Beatrice Ask en artikel med rubriken "Det här ska vi göra för att förebygga extremismen", och i de inledande raderna refererar man till en tidigare varning för att det offentliga samtalet inte får fokusera ensidigt på den "våldsbejakande islamismen".

Men de missar det stora och övergripande problemet, roten till det onda. Demokratiunderskottet.

Vi har, åtminstone på papperet, demokrati i Sverige. Men hur ser demokratin i Sverige egentligen ut?

Vi har en borgerlig allians, vars partier tycks ha övergett allt i sina forna ideologier, med några enstaka undantag: man privatiserar fortfarande statlig verksamhet, man driver sin "arbetslinje", man försöker med alla medel tömma staten på resurser.

Vi har en socialdemokrati som inte verkar förmå eller vilja kritisera denna "arbetslinje", och som också verkar vilja fortsätta privatiserandet av statlig verksamhet, och som inte tycks våga andas ett ljud om att stärka staten med avseende på resurser.

Så har vi lydpartierna och brydpartierna som inte gör någon större skillnad och så har vi riksdagens paria, SD.

Så vad har vi att välja mellan?

Låt se:

• Alternativ A (i moderat tappning)
  
• Alternativ A (i socialdemokratisk tappning)
  
• SD
  
• Något av småpartierna utanför riksdagen
  

Och mitt i denna demokratiska katastrof vägrar alltså de övriga riksdagspartierna att tala med SD och ägnar all sin retorik åt att försöka beskylla motparten för att gå SD:s ärenden; våra folkvalda agerar i medierna som om vi väljare vore dumma i huvudet, oftast genom att vägra att svara på obekväma frågor, ofta genom att styvnackat vägra att medge att man möjligen skulle ha kunnat göra något fel. Och, på senare tid, genom att tiga ihjäl kritiken.

De undrar varifrån politikerföraktet kommer, utan att se sitt eget väljarförakt.

Detta skapar en känsla av maktlöshet hos folket. Tyvärr tror jag att många som röstade på SD i det senaste valet gjorde det, inte för att de stöder SD:s politik, utan för att rösta på något annat än de etablerade partierna, som bara tycks ha förakt till övers för vanligt folk. Ni vet, det där "verklighetens folk" som KD talar så lyriskt om.

Det bästa sättet för en regering att bekämpa extremism måste väl ändå vara att gräva bort den mylla som extremismen gror i? Det vill säga: börja debattera som vuxna människor, tala med SD, ta ansvar för den förda politiken. Ge skäl för den legitimitet man i tal och handling gör anspråk på.

Att vägra svara på obekväma frågor och vägra erkänna att man gjort något fel väcker bara hat och frustration hos folket.

Att ägna debatter åt pajkastning och personangrepp väcker bara hat och frustration hos folket.

Att vägra tala med SD och försöka beskylla varandra för samarbete med SD väcker bara hat och frustration hos folket.

Och hatet och frustrationen kommer garanterat att ta sig uttryck i både mer extremism och fler röster på SD. Som, allt annat till trots, ändå bemödar sig med att försöka ge ett sken av demokratisk dialog med medborgarna.

Titta gärna på den här debatten där Jimmie Åkesson vinner över Maud Olofsson mer eller mindre på Walk-Over. Programledaren försöker bemöta de påståenden som Åkesson faktiskt gör, men Olofsson försöker prata förbi honom, prata om andra saker. Och framstår som en idiot, medan Åkesson lyckas med konststycket att faktiskt framstå som ganska sansad - mycket tack vare att Olofsson finns där som kontrast.

Om programledaren fått intervjua Åkesson utan Olofssons närvaro hade intrycket förmodligen blivit ett helt annat, för hon kritiserar nämligen precis det Åkesson säger. Men på grund av Olofssons dominerande plats i samtalet kommer programledarens sakliga kritik i skymundan.

SD plockade många poäng på den här intervjun. Huvudsakligen på att Åkesson höll sig lugn och höll sig till vad han försökt få fram i sin artikel, samtidigt som Olofsson var uppenbart i obalans redan från början. Det förmedlades inte minst av försöket att vända debatten till att handla om något annat än Åkessons artikel och dess innehåll. Och av att Olofsson ger sig på Åkesson som person, gång på gång, vilket tenderar att falla platt även när det fungerar.

Bilden blir en bild av den enkla människan som ställer den höge politikern till svars, och den höge politikern som slingrar sig som en mask på kroken. David mot Goliat - och ni vet ju vem man brukar heja på.

Vad vi behöver är politiker som faktiskt tar debatten - i det här fallet hade vi behövt en politiker som faktiskt läst Åkessons artikel och gjort hemläxan, och bemött Åkessons påståenden och siffror med fakta, och ur detta försökt dra fram de värderingar och skillnader i värderingar som förelåg. Då hade politikern kunnat gå därifrån med medborgarnas respekt och förmodligen skulle intresset för Åkessons budskap därmed ligga nära noll.

Om Olofsson bara kunnat föra en saklig debatt så skulle vi inte ha blivit arga på henne. I bästa fall skulle vi inte ha blivit arga på Åkesson heller. I bästa fall skulle vi ha kunnat konstatera krasst att okej, de säger så, bra, då vet vi det. Och på köpet skulle en del av grogrunden för extremism sköljas bort. Både för vänster- och högerextrema, eftersom ingen kan säga sig vara en modern David.

Men till syvende och sist så räcker det inte med att våra politiker agerar mot extremismen. Inget är så kraftfullt som att agera själv.

Allianspartiernas ideologier karaktäriserades en gång av tankegångar kring frihet och personligt ansvar. Var finns det ansvaret? Vi sitter bara och väntar på att politikerna ska fixa allt åt oss. Ska vi stoppa extremismen måste vi prata med varandra, och få våra medmänniskor att känna sig betydelsefulla.

Det sägs ju ändå att all makt utgår från folket. Och folket är inte Alliansen eller vänstern eller ens SD. Folket - det är vi.

---

Fotnot: Jag har ett oemotståndligt litet trolleri att dela med mig av. Sånt där lulz-trolleri ni vet.

Ni vet hur bilar kan vara snygga när de är nytvättade? Och hur ett lager vax kan ta dem från snygga till f**king åsm?

Sargoth har vaxat texten ovan, och ska förstås ha cred för det.

:P

Terrorhotet: Regeringen fokuserar på detaljer

Barnporrlagen - vad är det för fel på den?

Igår skrev Filip Stiller några artiklar i DN.
I dessa beskrivs hur den nya barnporrlagen "inte gett några åtal", och artiklarna andas frustration över att "inget händer".

Sanningen är att den visst har lett till åtal - och fällande dom - mot en mangaöversättare, som alltså inte begått något övergrepp mot något barn.

Samtidigt som en förundersökning mot en riktig pedofil lagts ner på grund av att preskriptionstiden för brotten gått ut innan undersökningen blev klar.

Och samtidigt som tittförbudet innebär att hederliga människor inte har någon möjlighet att få veta vad som är barnporr och vad som inte är det.

Och här har vi då DN, "oberoende liberal", som förefaller skrika ut sin frustration över att moralpaniklagarna (som aldrig fyllt någon annan funktion än att ge politikerna som genomfört dem billiga [och kortlivade] populistpoäng samtidigt som de [på ett mycket långlivat sätt] urholkat rättssäkerheten för hederligt folk) inte har tillräckligt mycket "moral" eller tillräckligt mycket panik eller bådadera. Artiklarna andas krav på hårdare tag, vassare tänder i lagstiftningen, större befogenheter för polisen, batong och övervakning.

Problemet med barnporrlagarna är inte att polisen har för lite resurser. Problemet är inte att lagarna inte förbjuder tillräckligt mycket.

Problemet är att lagen tvingar polis och åklagare att ägna sig åt ren och godtycklig förföljelse i stället för att sätta dit riktiga brottslingar för riktiga brott.

Om vårt rättsväsende fick ägna sin möda och energi åt att försöka sätta dit riktiga pedofiler i stället för att jaga låtsaskriminella, så skulle åtminstone färre riktiga pedofiler gå fria.

Hårdare tag och skärpta lagar och stärkta befogenheter för polisen innebär bara att du - just du - löper större risk att dömas och straffas. Och barnporrbrott är ganska stigmatiserande. Om du en gång dömts för det kommer du sannolikt aldrig att kunna leva ett normalt liv igen.

Skäms, Filip Stiller och DN. Om ni vill vara "liberala" ska ni gå i rakt motsatt riktning.

Igår skrev Filip Stiller några artiklar i DN.
I dessa beskrivs hur den nya barnporrlagen "inte gett några åtal", och artiklarna andas frustration över att "inget händer".

Sanningen är att den visst har lett till åtal - och fällande dom - mot en mangaöversättare, som alltså inte begått något övergrepp mot något barn.

Samtidigt som en förundersökning mot en riktig pedofil lagts ner på grund av att preskriptionstiden för brotten gått ut innan undersökningen blev klar.

Och samtidigt som tittförbudet innebär att hederliga människor inte har någon möjlighet att få veta vad som är barnporr och vad som inte är det.

Och här har vi då DN, "oberoende liberal", som förefaller skrika ut sin frustration över att moralpaniklagarna (som aldrig fyllt någon annan funktion än att ge politikerna som genomfört dem billiga [och kortlivade] populistpoäng samtidigt som de [på ett mycket långlivat sätt] urholkat rättssäkerheten för hederligt folk) inte har tillräckligt mycket "moral" eller tillräckligt mycket panik eller bådadera. Artiklarna andas krav på hårdare tag, vassare tänder i lagstiftningen, större befogenheter för polisen, batong och övervakning.

Problemet med barnporrlagarna är inte att polisen har för lite resurser. Problemet är inte att lagarna inte förbjuder tillräckligt mycket.

Problemet är att lagen tvingar polis och åklagare att ägna sig åt ren och godtycklig förföljelse i stället för att sätta dit riktiga brottslingar för riktiga brott.

Om vårt rättsväsende fick ägna sin möda och energi åt att försöka sätta dit riktiga pedofiler i stället för att jaga låtsaskriminella, så skulle åtminstone färre riktiga pedofiler gå fria.

Hårdare tag och skärpta lagar och stärkta befogenheter för polisen innebär bara att du - just du - löper större risk att dömas och straffas. Och barnporrbrott är ganska stigmatiserande. Om du en gång dömts för det kommer du sannolikt aldrig att kunna leva ett normalt liv igen.

Skäms, Filip Stiller och DN. Om ni vill vara "liberala" ska ni gå i rakt motsatt riktning.

Barnporrlagen - vad är det för fel på den?

Oslo

Nu har det smällt i Oslo.

Vi kommer nu att få se vad slags virke våra Norska bröder är av.
Antingen står de rakryggat för ett öppet och demokratiskt samhälle, eller så lägger de sig platt på rygg och inför batonger och övervakning.

Tyvärr känner jag inget större hopp om att våra Norska bröder ska ha mer stake än någon annan, vi får nog se mer batonger och övervakning.

Länkar återigen till publiceringen av Hans Lindblads text som kommer att vara högaktuell varje gång det smäller. Läs den. Har du redan läst den, läs den igen. Det är en av vår samtids viktigaste texter.

Jag lider med er, Norge.

Nu har det smällt i Oslo.

Vi kommer nu att få se vad slags virke våra Norska bröder är av.
Antingen står de rakryggat för ett öppet och demokratiskt samhälle, eller så lägger de sig platt på rygg och inför batonger och övervakning.

Tyvärr känner jag inget större hopp om att våra Norska bröder ska ha mer stake än någon annan, vi får nog se mer batonger och övervakning.

Länkar återigen till publiceringen av Hans Lindblads text som kommer att vara högaktuell varje gång det smäller. Läs den. Har du redan läst den, läs den igen. Det är en av vår samtids viktigaste texter.

Jag lider med er, Norge.

Oslo

Att inkludera. Teori och praktik.

Tänkte jag skulle vara lite elak som omväxling. Bara lite.

Vi har ett jättefint parti, vi Piratpartister, och vår partiledare och vår partistyrelse talar gärna vitt och brett om att inkludera.

Vi har också ett återkommande medlemsmöte. På mötet kan medlemmar vara med och rösta om diverse motioner och välja styrelseledamöter och lite sånt där.

På det senaste mötet verkar det ha varit i snitt ett drygt 100-tal medlemmar som varit med och röstat i varje val där det gick att rösta.

Det är ungefär 1 % av partiets medlemmar.

Många pirater anser att demokratifrågorna är jätteviktiga. 1 % deltar på medlemsmötena. Kan man därur sluta sig till att 1 % av piraterna tycker att demokrati är viktigt?

Hur som haver så är det inte bara att stolpa in och rösta. Det har motionerats och diskuterats kring att forumet är för krångligt och svåröverskådligt, att det är för svårt att hitta dit man ska trycka och trycka på rätt knapp.

Må så vara. Men.

För att kunna rösta gäller det att ta sig över det första hindret man stöter på.

Man måste nämligen ha ett konto på forumet. Ett annat konto på pirateweb. Och så ska man själv koppla ihop de här kontona på ett sätt som inte precis är enkelt.

Dessutom vet jag minst en pirat som inte kunde återställa sitt lösenord på pirateweb i samband med vårmötet och därför inte kunde vara med och rösta, fast hen ville det.

Detta trots kontakt med supporten.

Jag vill egentligen inte skälla på någon. Vi är en samling frivilliga eldsjälar som - de flesta av oss - ägnar vår fritid åt att försöka rådda runt partiet, sprida dess budskap och allt vad därtill hör.

Men vi måste göra något åt det här med forumet och pirateweb - annars är det risk att varenda medlemsmöte i hela partiets historia blir en intern angelägenhet för dem som orkar ta sig till mötet, orkar engagera sig i diskussionerna och orkar, orkar, orkar.

Vi vill inkludera så många som möjligt. Alla är inte intresserade av att delta i medlemsmöten, men är man intresserad ska det banne mig inte falla på att det är för krångligt att delta.

Låt oss åtminstone börja med att reducera antalet system till ett.

Det behöver inte nödvändigt vis hänga ihop med att göra forumet (i vilken form det nu blir) mer pedagogiskt, men det behöver göras och behovet är akut.

Jag vet inte hur många procent av medlemmarna som normalt deltar i politiska partiers möten, men 1 % känns klent och ur demokratiskt perspektiv kanske inte så representativt. Åtminstone inte när de absoluta siffrorna handlar om något hundratal.

Tänkte jag skulle vara lite elak som omväxling. Bara lite.

Vi har ett jättefint parti, vi Piratpartister, och vår partiledare och vår partistyrelse talar gärna vitt och brett om att inkludera.

Vi har också ett återkommande medlemsmöte. På mötet kan medlemmar vara med och rösta om diverse motioner och välja styrelseledamöter och lite sånt där.

På det senaste mötet verkar det ha varit i snitt ett drygt 100-tal medlemmar som varit med och röstat i varje val där det gick att rösta.

Det är ungefär 1 % av partiets medlemmar.

Många pirater anser att demokratifrågorna är jätteviktiga. 1 % deltar på medlemsmötena. Kan man därur sluta sig till att 1 % av piraterna tycker att demokrati är viktigt?

Hur som haver så är det inte bara att stolpa in och rösta. Det har motionerats och diskuterats kring att forumet är för krångligt och svåröverskådligt, att det är för svårt att hitta dit man ska trycka och trycka på rätt knapp.

Må så vara. Men.

För att kunna rösta gäller det att ta sig över det första hindret man stöter på.

Man måste nämligen ha ett konto på forumet. Ett annat konto på pirateweb. Och så ska man själv koppla ihop de här kontona på ett sätt som inte precis är enkelt.

Dessutom vet jag minst en pirat som inte kunde återställa sitt lösenord på pirateweb i samband med vårmötet och därför inte kunde vara med och rösta, fast hen ville det.

Detta trots kontakt med supporten.

Jag vill egentligen inte skälla på någon. Vi är en samling frivilliga eldsjälar som - de flesta av oss - ägnar vår fritid åt att försöka rådda runt partiet, sprida dess budskap och allt vad därtill hör.

Men vi måste göra något åt det här med forumet och pirateweb - annars är det risk att varenda medlemsmöte i hela partiets historia blir en intern angelägenhet för dem som orkar ta sig till mötet, orkar engagera sig i diskussionerna och orkar, orkar, orkar.

Vi vill inkludera så många som möjligt. Alla är inte intresserade av att delta i medlemsmöten, men är man intresserad ska det banne mig inte falla på att det är för krångligt att delta.

Låt oss åtminstone börja med att reducera antalet system till ett.

Det behöver inte nödvändigt vis hänga ihop med att göra forumet (i vilken form det nu blir) mer pedagogiskt, men det behöver göras och behovet är akut.

Jag vet inte hur många procent av medlemmarna som normalt deltar i politiska partiers möten, men 1 % känns klent och ur demokratiskt perspektiv kanske inte så representativt. Åtminstone inte när de absoluta siffrorna handlar om något hundratal.

Att inkludera. Teori och praktik.

Frustration

Det är inte lätt att vara aktiv i ett litet parti som få bryr sig om. När man försöker prata om sin politik, förminskas den ofta, och man känner sig ofta nästan avfärdad som foliehatt.

Till viss del får vi kanske skylla oss själva.

Vi har sett några pirater ta ett nytt initiativ och försöka bilda ett nytt parti. De kallar sig Liberaldemokrater. Nej, jag ska inte basha dem. De är hyggliga människor som gör sitt bästa för att förbättra världen.

Nå, jag ska basha dem lite genom att använda dem som exempel på hur man inte bör bete sig, men som ni snart ska bil varse, är vi (andra) pirater nog lika goda kålsupare, vi.

Jag tror att vi alla har något viktigt att lära oss här.

De betedde sig nämligen precis likadant innan de bildade Liberaldemokraterna. När de bara var pirater. Och vi, som fortfarande bara är pirater, beter oss nog, till mans, ganska mycket likadant också.

När man befinner sig på "rätt" sida om svärdseggen, kan man tycka att de som bloggar för den egna ståndpunkten är skarpa, tuffa och retoriska genier. När man befinner sig på andra sidan framstår samma människor som överdrivna, kanske till och med smått fanatiska. Rättshaverist, någon?

Vi som inte är med i Liberaldemokraterna har fått se hur de "plötsligt" blivit något slags liberalfanatiker, de som är med i Liberaldemokraterna har fått se hur (andra) pirater "plötsligt" blivit något slags piratfanatiker, och det har kastats paj fram och tillbaka på höjden, längden, bredden och tvären. Jag länkar inte några exempel, det behövs inte. Ni känner igen det. Hell, de flesta av er har, liksom undertecknad, deltagit i det.

Vad jag försöker säga är att det finns anledningar till att vi har svårt att nå de inte redan frälsta. Och en sådan anledning är att så många av oss - i deras ögon - framstår som överdrivna, kanske smått fanatiska. Precis på det där sättet som vi på senare tid har uppfattat varandra som överdrivna, smått fanatiska.

Låt detta bli oss en lärdom.

Det är frustrerande att upphovsrättsindustrin ljuger och kommer undan med sina lögner. Det är frustrerande att gammelmedia inte tar våra frågor på allvar. Det är frustrerande att politikerna "agerar" genom att stifta moralpaniklagar och övervaka mera.

Desto viktigare att vi håller våra huvuden kalla och skriver sansat.

Vi vill inte skrämma bort dem som vi vill övertyga.

Bad move.

---

Uppdatering: Fredrik spinner vidare här.

Det är inte lätt att vara aktiv i ett litet parti som få bryr sig om. När man försöker prata om sin politik, förminskas den ofta, och man känner sig ofta nästan avfärdad som foliehatt.

Till viss del får vi kanske skylla oss själva.

Vi har sett några pirater ta ett nytt initiativ och försöka bilda ett nytt parti. De kallar sig Liberaldemokrater. Nej, jag ska inte basha dem. De är hyggliga människor som gör sitt bästa för att förbättra världen.

Nå, jag ska basha dem lite genom att använda dem som exempel på hur man inte bör bete sig, men som ni snart ska bil varse, är vi (andra) pirater nog lika goda kålsupare, vi.

Jag tror att vi alla har något viktigt att lära oss här.

De betedde sig nämligen precis likadant innan de bildade Liberaldemokraterna. När de bara var pirater. Och vi, som fortfarande bara är pirater, beter oss nog, till mans, ganska mycket likadant också.

När man befinner sig på "rätt" sida om svärdseggen, kan man tycka att de som bloggar för den egna ståndpunkten är skarpa, tuffa och retoriska genier. När man befinner sig på andra sidan framstår samma människor som överdrivna, kanske till och med smått fanatiska. Rättshaverist, någon?

Vi som inte är med i Liberaldemokraterna har fått se hur de "plötsligt" blivit något slags liberalfanatiker, de som är med i Liberaldemokraterna har fått se hur (andra) pirater "plötsligt" blivit något slags piratfanatiker, och det har kastats paj fram och tillbaka på höjden, längden, bredden och tvären. Jag länkar inte några exempel, det behövs inte. Ni känner igen det. Hell, de flesta av er har, liksom undertecknad, deltagit i det.

Vad jag försöker säga är att det finns anledningar till att vi har svårt att nå de inte redan frälsta. Och en sådan anledning är att så många av oss - i deras ögon - framstår som överdrivna, kanske smått fanatiska. Precis på det där sättet som vi på senare tid har uppfattat varandra som överdrivna, smått fanatiska.

Låt detta bli oss en lärdom.

Det är frustrerande att upphovsrättsindustrin ljuger och kommer undan med sina lögner. Det är frustrerande att gammelmedia inte tar våra frågor på allvar. Det är frustrerande att politikerna "agerar" genom att stifta moralpaniklagar och övervaka mera.

Desto viktigare att vi håller våra huvuden kalla och skriver sansat.

Vi vill inte skrämma bort dem som vi vill övertyga.

Bad move.

---

Uppdatering: Fredrik spinner vidare här.

Frustration

Datalagringsdirektivet: Hur blir det sen?

Morgonljuset silar genom persiennerna. Lägenheten är tyst sånär som på ljudet av snarkande och snusande människor.

Plötsligt vaknar familjen av en kraftig smäll följt av ljudet av människor som rör sig i hallen.

Pappa rusar upp, naken, nyvaken, och förvirrad, och ut i hallen.

Han möts av svartklädda, maskerade män och röda laserprickar. Han beordras ned på golvet inför sin familj, grips och förs bort. Naken. Oförstående.

Detta har hänt. I Sverige.

Samtidigt utspelade sig tre liknande historier på andra håll i närheten.

Bakgrund:

• Ett vittne säger sig ha hört ett terrordåd planeras av en man som pratar i mobiltelefon, på arabiska.
  
• Vittnet anger en tid för när hen tror sig ha hört detta.
  
• Polisen gör en s.k. masttömning, vilket ger dem tillgång till uppgifter om vem som pratat i telefon med vem och när - via den masten. En delmängd av det data som, om datalagringsdirektivet går igenom, ska sparas i minst ett halvår av operatörerna.
  
• Polisen tittar på vilka som ringt under det angivna tidsfönstret, och ringar in fyra män.
  
• Polisen gör några andra väl lösa antaganden och slår till.
  

Det visar sig i efterhand att vittnet varit hemma och pratat i sin fasta telefon under det aktuella tidsfönstret, och inte - åtminstone inte då - på den plats där hen hört telefonsamtalet.

M.a.o. har polisen tittat i fel tidsfönster och personerna som greps var helt oskyldiga.

Det finns fler punkter att kritisera när det gäller polisens agerande i den här frågan, men den här gången är jag inte primärt ute efter att kritisera polisen, så jag lämnar det därhän. Vill du veta mer kan du läsa här.

Det här exemplet illustrerar många saker, jag tänkte ta upp följande två:

Dels har polisen redan idag möjlighet att agera i akuta situationer; de kunde ju tömma masten här. I det här fallet fanns en mycket konkret misstanke om planering av ett mycket grovt brott. Då finns alltså goda skäl för polisen att få tillgång till datat.

Dels visar det hur tillgången till data i sig är en fara för oskyldiga - det räcker med att polisen tittar i fel tidsfönster, så kan oskyldigas hem stormas av nationella insatsstyrkan.

Om vi börjar lagra dessa data rutinmässigt i minst ett halvår, kommer polisen att kunna göra sökningar i datat på lösare grunder. Eftersom polisen kommer att kunna göra det, kommer de också att göra det. Våra lagar är redan generösa på den punkten och våra folkvalda vill göra dem ännu generösare, och även om så inte vore, så tror jag ändå inte vilda hästar skulle kunna hålla polisens fingrar ur syltburken.

Har de kunnat titta i fel tidsfönster förr, kan och kommer de att göra det igen.

Om datalagringsdirektivet genomförs kommer vi att få se fler tillslag mot oskyldiga, kanske inte med nationella insatsstyrkan precis varje gång, men det räcker gott och väl med att få sitt hem upp-och-nervänt och gripas utan grund av den vanliga polisen.

Dessutom är möjligheterna till ersättning för uppkommen skada eller upprättelse för begångna fel nästan rent akademiska.

Datalagringsdirektivet behövs inte.

Datalagringsdirektivet utgör en enorm kränkning av vår integritet.

Datalagringsdirektivet kommer att förstöra oskyldiga människors liv.

Och jag har inte ens börjat tala om självcensuren, varför rent mjöl i påsen inte är ett giltigt argument för övervakning, eller det övriga data som ska sparas om oss om direktivet implementeras.

Rekommenderad läsning:

• Journalistförbundet
  
• Advokatsamfundet
  
• Piratpartiet: Sex filmer om dig och datalagringsdirektivet
  
• Opassande: 1 2
  
• HAX: 1 2
  
• Anders S Lindbäck
  

Har du fler länkar till relevanta artiklar/bloggposter, länka gärna i kommentarsfältet.

Morgonljuset silar genom persiennerna. Lägenheten är tyst sånär som på ljudet av snarkande och snusande människor.

Plötsligt vaknar familjen av en kraftig smäll följt av ljudet av människor som rör sig i hallen.

Pappa rusar upp, naken, nyvaken, och förvirrad, och ut i hallen.

Han möts av svartklädda, maskerade män och röda laserprickar. Han beordras ned på golvet inför sin familj, grips och förs bort. Naken. Oförstående.

Detta har hänt. I Sverige.

Samtidigt utspelade sig tre liknande historier på andra håll i närheten.

Bakgrund:

• Ett vittne säger sig ha hört ett terrordåd planeras av en man som pratar i mobiltelefon, på arabiska.
  
• Vittnet anger en tid för när hen tror sig ha hört detta.
  
• Polisen gör en s.k. masttömning, vilket ger dem tillgång till uppgifter om vem som pratat i telefon med vem och när - via den masten. En delmängd av det data som, om datalagringsdirektivet går igenom, ska sparas i minst ett halvår av operatörerna.
  
• Polisen tittar på vilka som ringt under det angivna tidsfönstret, och ringar in fyra män.
  
• Polisen gör några andra väl lösa antaganden och slår till.
  

Det visar sig i efterhand att vittnet varit hemma och pratat i sin fasta telefon under det aktuella tidsfönstret, och inte - åtminstone inte då - på den plats där hen hört telefonsamtalet.

M.a.o. har polisen tittat i fel tidsfönster och personerna som greps var helt oskyldiga.

Det finns fler punkter att kritisera när det gäller polisens agerande i den här frågan, men den här gången är jag inte primärt ute efter att kritisera polisen, så jag lämnar det därhän. Vill du veta mer kan du läsa här.

Det här exemplet illustrerar många saker, jag tänkte ta upp följande två:

Dels har polisen redan idag möjlighet att agera i akuta situationer; de kunde ju tömma masten här. I det här fallet fanns en mycket konkret misstanke om planering av ett mycket grovt brott. Då finns alltså goda skäl för polisen att få tillgång till datat.

Dels visar det hur tillgången till data i sig är en fara för oskyldiga - det räcker med att polisen tittar i fel tidsfönster, så kan oskyldigas hem stormas av nationella insatsstyrkan.

Om vi börjar lagra dessa data rutinmässigt i minst ett halvår, kommer polisen att kunna göra sökningar i datat på lösare grunder. Eftersom polisen kommer att kunna göra det, kommer de också att göra det. Våra lagar är redan generösa på den punkten och våra folkvalda vill göra dem ännu generösare, och även om så inte vore, så tror jag ändå inte vilda hästar skulle kunna hålla polisens fingrar ur syltburken.

Har de kunnat titta i fel tidsfönster förr, kan och kommer de att göra det igen.

Om datalagringsdirektivet genomförs kommer vi att få se fler tillslag mot oskyldiga, kanske inte med nationella insatsstyrkan precis varje gång, men det räcker gott och väl med att få sitt hem upp-och-nervänt och gripas utan grund av den vanliga polisen.

Dessutom är möjligheterna till ersättning för uppkommen skada eller upprättelse för begångna fel nästan rent akademiska.

Datalagringsdirektivet behövs inte.

Datalagringsdirektivet utgör en enorm kränkning av vår integritet.

Datalagringsdirektivet kommer att förstöra oskyldiga människors liv.

Och jag har inte ens börjat tala om självcensuren, varför rent mjöl i påsen inte är ett giltigt argument för övervakning, eller det övriga data som ska sparas om oss om direktivet implementeras.

Rekommenderad läsning:

• Journalistförbundet
  
• Advokatsamfundet
  
• Piratpartiet: Sex filmer om dig och datalagringsdirektivet
  
• Opassande: 1 2
  
• HAX: 1 2
  
• Anders S Lindbäck
  

Har du fler länkar till relevanta artiklar/bloggposter, länka gärna i kommentarsfältet.

Datalagringsdirektivet: Hur blir det sen?

Dags att votera!

Nå, som du förhoppningsvis vet pågår Piratpartiets vårmöte för fullt.

Vad du kanske inte vet är att den första voteringen pågår för fullt också!

Jag tänkte här presentera vad några andra bloggare tycker om motionerna, och för en gångs skull inte orda så mycket om vad jag själv tycker.

Gick du på den? HAH!

Men om vi ska vara lite seriösa: jag har inte försökt samla länkar bara till sådana som jag håller med, inte heller har jag försökt vara "rättvis" på något sätt. Se det som ett slumpvis urval med en undermålig pseudoslumptalsgenerator.

Jag rekommenderar alltså inte nödvändigtvis att du tänker som de jag länkar till, utan skulle snarare vilja att du vrider och vänder lite på de argument du hittar och funderar kring vad du själv tycker.

Vi kan börja hos "Emma Opassande" och hennes guide till styrelsevalet. Lite praktiska tips om hur man gör, så är du osäker på hur det funkar, dit och läs vetja! Fattar du inte, tracka henne på twitter. (Eller förresten var snäll.)

Här hittar du de nominerade som accepterat nominering, men några har hoppat av:

• Mattias Bjärnemalm hoppade av från kandidaturen för sammankallande till styrelsen för att han inte kände att han hade styrelsens förtroende.
  Han kandiderar dock fortfarande till styrelseledamot.
  
• HAX står inte kvar som kandidat till styrelsen, han drog tillbaka sin kandidatur redan tidigare. Jag fann den här analysen av - ni vet - den där übersmarta flicksnärtan - intressant.
  

Uppdatering: länk till lista över styrelsen - kan göra styrelsevalet lättare att förstå. Kanske.

Vilka vill jag ha i styrelsen då?

Jag hoppas att Marit Deldén inte hoppar av sammankallande hon också. Jag hade kanske kunnat tänka mig att rösta på Mattias, kanske hade jag röstat på Marit i alla fall - men nu har vi en att välja på, hon är bra och det är egentligen inte så mycket att orda om.

I övrigt tror jag att jag kommer att rösta i princip på dem som kandiderar både i ledamotsvalet och fyllnadsvalet. Kanske. Här är Jacobs tankar om styrelsen.

Motionerna då?

Tja, Emil Isberg har skrivit utförligt vad han tycker om motionerna, en sida per motionsgrupp:

• Stadgemotioner (börjar på A)
  
• Principprogrammotioner (börjar på B), och
  
• resten (börjar med C)
  

Här har vi några tankar kring några motioner postade hos Anna av en anonym funktionär.

En motion som ligger mig varmt om hjärtat är B12: Motion om ställningstagande för humanism som ideologisk grund. En lysande idé, som jag själv vurmar för här, men det inlägget är bara blaj jämfört med den här lysande texten av Johanna Drott.

Uppdatering 2: Leffes tankar kring motion A12.

Uppdatering 3: Daniel Svensson om stadgemotionerna.

Det var allt jag hade för den här gången, varsågod nu och läs tills strax innan du får huvudvärk och in och rösta sedan. Här.

Nå, som du förhoppningsvis vet pågår Piratpartiets vårmöte för fullt.

Vad du kanske inte vet är att den första voteringen pågår för fullt också!

Jag tänkte här presentera vad några andra bloggare tycker om motionerna, och för en gångs skull inte orda så mycket om vad jag själv tycker.

Gick du på den? HAH!

Men om vi ska vara lite seriösa: jag har inte försökt samla länkar bara till sådana som jag håller med, inte heller har jag försökt vara "rättvis" på något sätt. Se det som ett slumpvis urval med en undermålig pseudoslumptalsgenerator.

Jag rekommenderar alltså inte nödvändigtvis att du tänker som de jag länkar till, utan skulle snarare vilja att du vrider och vänder lite på de argument du hittar och funderar kring vad du själv tycker.

Vi kan börja hos "Emma Opassande" och hennes guide till styrelsevalet. Lite praktiska tips om hur man gör, så är du osäker på hur det funkar, dit och läs vetja! Fattar du inte, tracka henne på twitter. (Eller förresten var snäll.)

Här hittar du de nominerade som accepterat nominering, men några har hoppat av:

• Mattias Bjärnemalm hoppade av från kandidaturen för sammankallande till styrelsen för att han inte kände att han hade styrelsens förtroende.
  Han kandiderar dock fortfarande till styrelseledamot.
  
• HAX står inte kvar som kandidat till styrelsen, han drog tillbaka sin kandidatur redan tidigare. Jag fann den här analysen av - ni vet - den där übersmarta flicksnärtan - intressant.
  

Uppdatering: länk till lista över styrelsen - kan göra styrelsevalet lättare att förstå. Kanske.

Vilka vill jag ha i styrelsen då?

Jag hoppas att Marit Deldén inte hoppar av sammankallande hon också. Jag hade kanske kunnat tänka mig att rösta på Mattias, kanske hade jag röstat på Marit i alla fall - men nu har vi en att välja på, hon är bra och det är egentligen inte så mycket att orda om.

I övrigt tror jag att jag kommer att rösta i princip på dem som kandiderar både i ledamotsvalet och fyllnadsvalet. Kanske. Här är Jacobs tankar om styrelsen.

Motionerna då?

Tja, Emil Isberg har skrivit utförligt vad han tycker om motionerna, en sida per motionsgrupp:

• Stadgemotioner (börjar på A)
  
• Principprogrammotioner (börjar på B), och
  
• resten (börjar med C)
  

Här har vi några tankar kring några motioner postade hos Anna av en anonym funktionär.

En motion som ligger mig varmt om hjärtat är B12: Motion om ställningstagande för humanism som ideologisk grund. En lysande idé, som jag själv vurmar för här, men det inlägget är bara blaj jämfört med den här lysande texten av Johanna Drott.

Uppdatering 2: Leffes tankar kring motion A12.

Uppdatering 3: Daniel Svensson om stadgemotionerna.

Det var allt jag hade för den här gången, varsågod nu och läs tills strax innan du får huvudvärk och in och rösta sedan. Här.

Dags att votera!

Hoppfullt för Piratpartiet

Det har, framför allt efter det usla valresultatet 2010, talats en hel del om breddning, fördjupning och annat av Piratpartiets politik.

Vågmästarrollen har ifrågasatts och diskuterats.

Några har tyckt att det var en bra idé att liberalisera Piratpartiet. Andra har tyckt att det var en riktigt dålig idé.

Nu har några kloka människor skrivit en motion till årets vårmöte som handlar om breddningen, och som tar avstamp i idéer som jag tror och hoppas är förankrade i hela partiet.

Piratpartiet har, som jag ser det, kommit till som en reaktion på det jag och många andra brukar kalla internetrevolutionen. Den som ännu så länge ligger i sin linda.

Revolutionen tar sig många uttryck; fildelningen, upphovsrättsindustrins galna respons, WikiLeaks, Bradley Manning, Julian Assange och det bisarra tumultet kring våldtäktsanklagelserna mot honom, upproren i norra Afrika, gammelpartiernas urvattning av sina ideologier, moralpaniken som på något sätt verkar möta människors oro när allt verkar fel.

Jag tror t.o.m. att SD:s framgångar i det senaste valet kan ses som en bieffekt av revolutionen. Och inte bara vilken bieffekt som helst, utan en fantastiskt bra illustration av vad som blir resultatet om man inte surfar i rätt riktning på revolutionens våg. Om man blir skrämd av revolutionens effekter.

Piratpartiet är alltså, som jag ser det, även en reaktion mot det kollapsande politiska systemet som sådant i Sverige.

Att i det läget liberalisera Piratpartiet vore att försöka återskapa ett drömmarnas förlorade folkparti eller något åt det hållet.

Jag tror tyvärr inte att det skulle vara någon hit. FP, C och M har övergett sina liberala ideal av en anledning; de känner sig trygga med att de får behålla väljarna ändå. Revolutionens effekter. Vi måste lära oss att leva med dem.

Men framför allt skulle det innebära att med mer eller mindre våld pressa in Piratpartiet i gammelpolitiken, splittra partiet (eftersom många inte alls gillar liberalism i den tappning som man talat om), och vi skulle få kvar ett havererat projekt och kanske ett nytt Piratparti, samtidigt som Piratpartiets varumärke en gång för alla skulle vara krossat. Vi kan inte ta bort revolutionens effekter, vi måste lära oss leva med dem och surfa åt rätt håll på vågen. Gammelpolitik fungiert nicht.

Motionen föreslår i stället om att utgå ifrån religionsneutral humanism som fundamentet för Piratpartiets ideologi.

Detta är i mitt tycke klockrent. Jag engagerade mig själv av humanistiska skäl; det var för att jag inte kunde acceptera att en hel generation skulle kriminaliseras och förföljas för fildelningens skull. Jag kunde inte acceptera att en hel befolkning skulle övervakas på beställning av några stora företag med dåliga affärsidéer. Och jag tror de flesta medpirater har liknande skäl; även om kanske inte alla har en koppling till just fildelning, tror jag de flesta drivs av en moralisk övertygelse om vad som är rätt och vad som är fel, oberoende av vad staten/pressen/företagen säger är rätt och fel.

Med humanism som plattform följer de flesta av Piratpartiets klassiska ställningstaganden naturligt; det blir självklart att släppa fildelning fri för icke-kommersiellt bruk, eftersom det dels är kulturellt berikande, och dels inte får finnas incitament för att bevaka hela folket. Det blir självklart att värna om rättssäkerheten, oskuldspresumtionen, och principer som mere conduit. Det blir självklart att all censur är just censur.

Dessutom är detta något som borde kunna accepteras av alla pirater, från vänster till höger.

Vi är inte rädda.

Det här är inte någon avdammad gammelpolitik i ny förpackning.

Det här är något nytt.

Det här är kanske inte optimalt, men det är ett försök att surfa vågen rätt. Ett i mitt tycke trovärdigt försök att hantera, snarare än parera, revolutionens effekter.

That's what we came for.

Det har, framför allt efter det usla valresultatet 2010, talats en hel del om breddning, fördjupning och annat av Piratpartiets politik.

Vågmästarrollen har ifrågasatts och diskuterats.

Några har tyckt att det var en bra idé att liberalisera Piratpartiet. Andra har tyckt att det var en riktigt dålig idé.

Nu har några kloka människor skrivit en motion till årets vårmöte som handlar om breddningen, och som tar avstamp i idéer som jag tror och hoppas är förankrade i hela partiet.

Piratpartiet har, som jag ser det, kommit till som en reaktion på det jag och många andra brukar kalla internetrevolutionen. Den som ännu så länge ligger i sin linda.

Revolutionen tar sig många uttryck; fildelningen, upphovsrättsindustrins galna respons, WikiLeaks, Bradley Manning, Julian Assange och det bisarra tumultet kring våldtäktsanklagelserna mot honom, upproren i norra Afrika, gammelpartiernas urvattning av sina ideologier, moralpaniken som på något sätt verkar möta människors oro när allt verkar fel.

Jag tror t.o.m. att SD:s framgångar i det senaste valet kan ses som en bieffekt av revolutionen. Och inte bara vilken bieffekt som helst, utan en fantastiskt bra illustration av vad som blir resultatet om man inte surfar i rätt riktning på revolutionens våg. Om man blir skrämd av revolutionens effekter.

Piratpartiet är alltså, som jag ser det, även en reaktion mot det kollapsande politiska systemet som sådant i Sverige.

Att i det läget liberalisera Piratpartiet vore att försöka återskapa ett drömmarnas förlorade folkparti eller något åt det hållet.

Jag tror tyvärr inte att det skulle vara någon hit. FP, C och M har övergett sina liberala ideal av en anledning; de känner sig trygga med att de får behålla väljarna ändå. Revolutionens effekter. Vi måste lära oss att leva med dem.

Men framför allt skulle det innebära att med mer eller mindre våld pressa in Piratpartiet i gammelpolitiken, splittra partiet (eftersom många inte alls gillar liberalism i den tappning som man talat om), och vi skulle få kvar ett havererat projekt och kanske ett nytt Piratparti, samtidigt som Piratpartiets varumärke en gång för alla skulle vara krossat. Vi kan inte ta bort revolutionens effekter, vi måste lära oss leva med dem och surfa åt rätt håll på vågen. Gammelpolitik fungiert nicht.

Motionen föreslår i stället om att utgå ifrån religionsneutral humanism som fundamentet för Piratpartiets ideologi.

Detta är i mitt tycke klockrent. Jag engagerade mig själv av humanistiska skäl; det var för att jag inte kunde acceptera att en hel generation skulle kriminaliseras och förföljas för fildelningens skull. Jag kunde inte acceptera att en hel befolkning skulle övervakas på beställning av några stora företag med dåliga affärsidéer. Och jag tror de flesta medpirater har liknande skäl; även om kanske inte alla har en koppling till just fildelning, tror jag de flesta drivs av en moralisk övertygelse om vad som är rätt och vad som är fel, oberoende av vad staten/pressen/företagen säger är rätt och fel.

Med humanism som plattform följer de flesta av Piratpartiets klassiska ställningstaganden naturligt; det blir självklart att släppa fildelning fri för icke-kommersiellt bruk, eftersom det dels är kulturellt berikande, och dels inte får finnas incitament för att bevaka hela folket. Det blir självklart att värna om rättssäkerheten, oskuldspresumtionen, och principer som mere conduit. Det blir självklart att all censur är just censur.

Dessutom är detta något som borde kunna accepteras av alla pirater, från vänster till höger.

Vi är inte rädda.

Det här är inte någon avdammad gammelpolitik i ny förpackning.

Det här är något nytt.

Det här är kanske inte optimalt, men det är ett försök att surfa vågen rätt. Ett i mitt tycke trovärdigt försök att hantera, snarare än parera, revolutionens effekter.

That's what we came for.

Hoppfullt för Piratpartiet

Hur tänkte ni nu?

Ta en titt på den här bilden. Strunta i var olika partier är inritade, titta på rubrikerna i de olika fälten.

Utgångspunkten är alltså att beskriva ett antal partier utifrån följande egenskaper:

• Maktdyrkare
• Frihetsfobiker
• Fanatiker

Känns lite svårt att placera in typ, vilket parti som helst, på en för partiet smickrande position, eller hur?

Vi har alltså tre egenskaper, som får förmodas vara avsedda att förefalla hårresande, som karaktäriserar de olika partierna i olika hög grad.

Den som gjort bilden, har placerat det egna partiet i mitten. Av det ska vi alltså dra slutsatsen att partiet i mitten är, vad? Det enda parti som saknar de tre hemska egenskaperna? Eller det enda parti som har lika mycket av varje?

Om jag skulle försöka rita en politisk karta över befintliga partier i Sverige idag, skulle jag försöka definiera partiernas olika egenskaper i neutrala termer.

Därefter skulle jag efter bästa förmåga rita in varje parti på rätt plats i min karta.

Då skulle i bästa fall betraktaren få se inte bara mitt partis eventuella fördelar, utan även dess eventuella nackdelar, och vi skulle få en schysst varudeklaration som skulle hjälpa folk göra ett upplyst val.

Här har vi i stället vad som ser ut att vara ett tämligen smutsigt retoriskt knep.

Man struntar i ifall folk sympatiserar med partiet i mitten för att de faktiskt håller med om deras politik eller för att de lurats till det av retoriska knep.

Halleluja, någon?

Detta från ett parti som påstår sig vara liberalt och omhulda det fria ordet och demokratiska principer.

Ett hett tips i all vänskaplighet: vill ni bli tagna på allvar, försök med en något mindre aggressiv propaganda. Aggressiv propaganda hör ihop med aggressiv politik och fanatiska grupperingar.

Eller är det så illa att vi ser en liberal fanatism skymta under fernissan?

Ta en titt på den här bilden. Strunta i var olika partier är inritade, titta på rubrikerna i de olika fälten.

Utgångspunkten är alltså att beskriva ett antal partier utifrån följande egenskaper:

• Maktdyrkare
• Frihetsfobiker
• Fanatiker

Känns lite svårt att placera in typ, vilket parti som helst, på en för partiet smickrande position, eller hur?

Vi har alltså tre egenskaper, som får förmodas vara avsedda att förefalla hårresande, som karaktäriserar de olika partierna i olika hög grad.

Den som gjort bilden, har placerat det egna partiet i mitten. Av det ska vi alltså dra slutsatsen att partiet i mitten är, vad? Det enda parti som saknar de tre hemska egenskaperna? Eller det enda parti som har lika mycket av varje?

Om jag skulle försöka rita en politisk karta över befintliga partier i Sverige idag, skulle jag försöka definiera partiernas olika egenskaper i neutrala termer.

Därefter skulle jag efter bästa förmåga rita in varje parti på rätt plats i min karta.

Då skulle i bästa fall betraktaren få se inte bara mitt partis eventuella fördelar, utan även dess eventuella nackdelar, och vi skulle få en schysst varudeklaration som skulle hjälpa folk göra ett upplyst val.

Här har vi i stället vad som ser ut att vara ett tämligen smutsigt retoriskt knep.

Man struntar i ifall folk sympatiserar med partiet i mitten för att de faktiskt håller med om deras politik eller för att de lurats till det av retoriska knep.

Halleluja, någon?

Detta från ett parti som påstår sig vara liberalt och omhulda det fria ordet och demokratiska principer.

Ett hett tips i all vänskaplighet: vill ni bli tagna på allvar, försök med en något mindre aggressiv propaganda. Aggressiv propaganda hör ihop med aggressiv politik och fanatiska grupperingar.

Eller är det så illa att vi ser en liberal fanatism skymta under fernissan?

Hur tänkte ni nu?

Retorik - hjälp eller stjälp?

Retorik beskrivs ibland som konsten att övertyga.

Vi, kanske särskilt vi i Piratpartiet, gillar nu det här med demokrati. Så jag tänkte fundera lite kring hur retoriken passar ihop med demokratin?

Jag har just varit inblandad i en ordväxling med en som är betydligt bättre på retorik än jag, och så här i efterhand kan jag konstatera följande:

• Jag inleder med ett ganska känslosamt utbrott i en kommentar på min antagonists blogg. Dålig stil, my bad.
• Min antagonist väljer ut den mest lättkritiserade delen av mitt utbrott, fokuserar på den och använder den för att avfärda mig som odemokratisk.
• Jag sansar mig något, och formulerar någorlunda saklig, men fortfarande känslosam, kritik.
• Min antagonist ägnar mycket möda åt att såga bisatser men bemöter inte de centrala delarna av mina argument.
• Andra kommentatorer sågar min antagonists tolkning av min inledande replik, men han försvarar den hårdnackat (jag ger mig själv inte in i den diskussionen). Det skulle kunna tolkas som att det var viktigt att vårda bilden av mig som antidemokrat, men jag tror den tolkningen är för egocentrisk; det var nog bara en fråga om att "vinna matchen".
• Andra kommentatorer plockar isär min antagonists retorik och visar upp och kritiserar den.

Om man bortser från det uppenbart dumma från min sida att diskutera i affekt, kan man vid en kort analys ana att min antagonist i första hand var ute efter att "vinna", och ganska ointresserad av att föra dialog. Kanske för att jag var otrevlig från början och gjorde henom arg, sårad och/eller ledsen. Kanske uppfattade hen mig som ointresserad av dialog. Men i alla händelser står det klart att målet var att övertyga, inte föra dialog.

Ett annat, mer extremt, exempel är en klassiker; en journalist försöker ställa en politiker mot väggen, politikern svarar inte på journalistens fråga utan griper i stället tillfället att få ut ett eget budskap. En variation på temat är att politikern läxar upp journalisten och anklagar henom för att ställa "fel" fråga. Det handlar om att övertyga.

Men ska politisk debatt verkligen handla om att till varje pris försöka övertyga allt och alla om det förträffliga i den linje man driver?

Vore det inte bättre, ur ett demokratiskt perspektiv, att köra med "fair play", att exempelvis ha en retoriskt slipad moderator, som avslöjar och pekar ut fula retoriska knep, så att folk kan ta ställning för det alternativ man faktiskt föredrar?

Om man i t.ex. ett medlemsmöte i en förening eller ett politiskt parti, har en slipad retoriker som lurar en majoritet att rösta för ett förslag majoriteten egentligen är emot, är det bra?

Får pöbeln skylla sig själv för att den inte är bra på retorik?

Vi kan såklart inte kräva av folk att de inte ska få använda retoriska knep. Det skulle vara att gå emot allt vi står för.

Men vi kan göra vårt bästa för att maximera transparensen i debatten, något jag tror få har invändningar mot?

Och att maximera transparensen i debatten innebär alltså att även debattens retorik måste genomlysas, så att vi bönder fattar.

---

Fotnot

Som alla retoriskt kunniga redan har genomskådat, har jag i artikeln ovan åtminstone försökt använda mig av det klassiska retoriska knep som består i att skriva ett inlägg med inledning, lägesbeskrivning, huvudpoäng, argumentation och inbankning, för att citera Marcus Schmidt. Han beskriver närmare vad som karaktäriserar varje rubrik.

Som en liten lathund lade jag in rubrikerna som kommentarer i HTML-mallen för inlägg här på bloggen; du ser dem inte nu, men om du tittar i HTML-koden hittar du dem! (Jepp. Det är sant. Jag skriver inläggen i HTML!)

Du som är kunnig i retorik, får gärna lämna feedback på hur jag lyckas i kommentarsfältet.

Från och med nu får du alltså se upp med min retorik! ;)

---

Uppdatering: Artikeln (men inte fotnoten) finns återpublicerad här, vilket är en konsekvens av Sargoths kommunikation nedan. Om du inte har något att göra kan du alltid försöka hitta tempusfelet jag har rättat här efter att de kopierade texten. Jag blandar ju tempus friskt...

Retorik beskrivs ibland som konsten att övertyga.

Vi, kanske särskilt vi i Piratpartiet, gillar nu det här med demokrati. Så jag tänkte fundera lite kring hur retoriken passar ihop med demokratin?

Jag har just varit inblandad i en ordväxling med en som är betydligt bättre på retorik än jag, och så här i efterhand kan jag konstatera följande:

• Jag inleder med ett ganska känslosamt utbrott i en kommentar på min antagonists blogg. Dålig stil, my bad.
• Min antagonist väljer ut den mest lättkritiserade delen av mitt utbrott, fokuserar på den och använder den för att avfärda mig som odemokratisk.
• Jag sansar mig något, och formulerar någorlunda saklig, men fortfarande känslosam, kritik.
• Min antagonist ägnar mycket möda åt att såga bisatser men bemöter inte de centrala delarna av mina argument.
• Andra kommentatorer sågar min antagonists tolkning av min inledande replik, men han försvarar den hårdnackat (jag ger mig själv inte in i den diskussionen). Det skulle kunna tolkas som att det var viktigt att vårda bilden av mig som antidemokrat, men jag tror den tolkningen är för egocentrisk; det var nog bara en fråga om att "vinna matchen".
• Andra kommentatorer plockar isär min antagonists retorik och visar upp och kritiserar den.

Om man bortser från det uppenbart dumma från min sida att diskutera i affekt, kan man vid en kort analys ana att min antagonist i första hand var ute efter att "vinna", och ganska ointresserad av att föra dialog. Kanske för att jag var otrevlig från början och gjorde henom arg, sårad och/eller ledsen. Kanske uppfattade hen mig som ointresserad av dialog. Men i alla händelser står det klart att målet var att övertyga, inte föra dialog.

Ett annat, mer extremt, exempel är en klassiker; en journalist försöker ställa en politiker mot väggen, politikern svarar inte på journalistens fråga utan griper i stället tillfället att få ut ett eget budskap. En variation på temat är att politikern läxar upp journalisten och anklagar henom för att ställa "fel" fråga. Det handlar om att övertyga.

Men ska politisk debatt verkligen handla om att till varje pris försöka övertyga allt och alla om det förträffliga i den linje man driver?

Vore det inte bättre, ur ett demokratiskt perspektiv, att köra med "fair play", att exempelvis ha en retoriskt slipad moderator, som avslöjar och pekar ut fula retoriska knep, så att folk kan ta ställning för det alternativ man faktiskt föredrar?

Om man i t.ex. ett medlemsmöte i en förening eller ett politiskt parti, har en slipad retoriker som lurar en majoritet att rösta för ett förslag majoriteten egentligen är emot, är det bra?

Får pöbeln skylla sig själv för att den inte är bra på retorik?

Vi kan såklart inte kräva av folk att de inte ska få använda retoriska knep. Det skulle vara att gå emot allt vi står för.

Men vi kan göra vårt bästa för att maximera transparensen i debatten, något jag tror få har invändningar mot?

Och att maximera transparensen i debatten innebär alltså att även debattens retorik måste genomlysas, så att vi bönder fattar.

---

Fotnot

Som alla retoriskt kunniga redan har genomskådat, har jag i artikeln ovan åtminstone försökt använda mig av det klassiska retoriska knep som består i att skriva ett inlägg med inledning, lägesbeskrivning, huvudpoäng, argumentation och inbankning, för att citera Marcus Schmidt. Han beskriver närmare vad som karaktäriserar varje rubrik.

Som en liten lathund lade jag in rubrikerna som kommentarer i HTML-mallen för inlägg här på bloggen; du ser dem inte nu, men om du tittar i HTML-koden hittar du dem! (Jepp. Det är sant. Jag skriver inläggen i HTML!)

Du som är kunnig i retorik, får gärna lämna feedback på hur jag lyckas i kommentarsfältet.

Från och med nu får du alltså se upp med min retorik! ;)

---

Uppdatering: Artikeln (men inte fotnoten) finns återpublicerad här, vilket är en konsekvens av Sargoths kommunikation nedan. Om du inte har något att göra kan du alltid försöka hitta tempusfelet jag har rättat här efter att de kopierade texten. Jag blandar ju tempus friskt...

Retorik - hjälp eller stjälp?

Internetrevolutionen

Smaka på ordet: Internetrevolutionen.

Vad betyder det för dig?

Många tänker nog på den som något överspelat; vi övergav våra 56k-modem, fick Google, YouTube, The Pirate Bay, Wikipedia och Facebook. Och så kanske man slänger in WikiLeaks och Spotify i mixen också men ungefär så.

Några av oss ser den ur ett helt annat perspektiv. Som något som ännu är i sin linda. Vi ser inte bara de små söta tjänsterna, vi ser att samhället förändras.

Drastiskt.

Vad vi ser är detta: makten förskjuts, och de som haft makten hittills gillar det inte. Gillar det inte alls.

Journalister är frustrerade för att de inte längre har ensamrätt på att definiera sanningen, även om bloggarna än så länge inte förmår tränga in i det allmänna medvetandet i någon större utsträckning.

Kanske kommer bloggarna aldrig att få något större inflytande; men det lilla som redan finns, räcker tydligen för att journalisterna ska skaka i sina skor.

Politikerna ser möjligheter att övervaka hela folket och plötsligt är alla liberala/frihetliga värderingar och all respekt för det egna folkets mänskliga rättigheter som bortblåsta.

Det talas om barnporr och näthat, varnas för phishing och grooming.

Det talas om (behovet av) övervakning, reglering och kontroll. Nätet är läskigt, marken gungar under fötterna, övervaka! Reglera! Kontrollera!

Det märkliga är att detta tycks slå igenom även på andra områden; t.ex. Folkpartiet har väl aldrig varit så ivriga att övervaka och kontrollera våra elever i skolan, så "liberala" de är?

---

I norra Afrika pågår samtidigt flera omvälvande och mer eller mindre blodiga revolutioner. Tunisiens och Egyptens diktatorer har fallit, men oroligheter och övergrepp pågår fortfarande. Just nu rapporteras mest om Libyen, men även i andra länder som Bahrain och Jemen försöker folk protestera och möts av vidriga övergrepp.

Det talas om att internet spelat en viktig roll i dessa revolutioner. Vissa försöker förneka det med argument om att revolter kunnat genomföras innan internet uppfanns.

Det är förvisso sant att internet inte fanns när fransoserna körde sitt rejs med frihet, jämlikhet och broderskap, och avrättade adeln. Inte heller när bolsjevikerna avsatte tsar Nikolaj II fanns något nät, och inte heller när shah Mohammad Reza Pahlavi störtades hade man hjälp av Twitter eller något annat av det slaget.

Däremot hade man andra metoder att sprida information, och dessa spelade nog i samtliga fall en avgörande roll. Inte för att jag har några konkreta bevis för det men jag har svårt att tro att det skulle ha varit möjligt utan att ha väl fungerande mekanismer för att kommunicera med varandra.

Detta att vi nu får mer eller mindre samtidiga oroligheter och revolutioner i odemokratiska länder i samma region lär sakna historiskt motstycke, och jag håller en tia på att internet har spelat en nyckelroll i detta.

Det finns naturligtvis fundamentala skillnader mellan de blodiga revolutionerna i norra Afrika och mellanöstern å ena sidan, och fildelande massor och de fridsamma "piraternas" politiska protester i väst å den andra.

Men det finns också likheter.

Internet ligger under ytan och katalyserar, förändrar, jämnar ut, minskar avstånd, förändrar förutsättningar... och får oväntade konsekvenser.

Konsekvenser som inte gillas av makten.

Vilket inte beror på att alla konsekvenser är dåliga; konskevenserna är varken bättre eller sämre än samhället; utan att de är främmande. Skrämmande.

---

Det finns några som ser vad som händer.

Några som ställer frågor om vad konsekvenserna blir.

Några som tänker att, om nu upphovsrättsindustrin vill begränsa fildelning genom att övervaka oss alla och urholka vår rättssäkerhet; vad får vi för samhälle då?

Några som tänker att, om vi stoppar övervakningen och upprätthåller/återupprättar rättssäkerheten, vad får vi för samhälle då?

Några som inser att fri kunskap och delad kultur är något som har en fantastisk potential. Några som inser att en stark integritet också är en nödvändig ingrediens i den mirakelsoppa som kan göra oss starkare än vi kan föreställa oss idag.

Några som tänker att, om Säpo får tillgång till data om var vi är och när, och vem vi pratar med i telefon, vad får det för konsekvenser för människor som vill ha äktenskapsrådgivning, eller komma i kontakt med psykvården? När kommer våra grannar att titta snett på oss helt utan anledning för att privata data om oss har läckt och de inte ser hela sammanhanget?

Där någonstans står Piratpartiet idag.

---

Så finns några som tänker ett steg längre.

Några som undrar om arbetslinjen verkligen är vettig; vi har å ena sidan en arbetsmarknad som är mättad även om man bara räknar in de som faktiskt är arbetsföra, och å andra sidan människor som är för sjuka, för gamla, eller helt enkelt bara för omotiverade för att arbeta.

Några som inser att mycket av det arbete som lagts ner för att ge oss det fantastiska och obegripliga mervärde som internet ger oss, har gjorts - gratis.

Något händer. Eller snarare en myriad små någotar händer hela tiden.

Ta det nu lugnt, det här är inte på något vis förankrat som Piratpartiets väg framåt. Vi ser vad som kan vara embryon till Piratpartiets oundvikliga breddning, men som också kan vara stickspår som partiet aldrig följer upp. Men det är så här partiet ska breddas; inifrån, steg för steg, idé för idé. Utanför lådan.

---

Klichéer är utnötta men bottnar emellanåt i något som faktiskt är värt att upprepas; ett exempel är att det är inte målet som är det viktiga utan vägen dit.

Ska vägen till framtiden kantas av övervakning och kontroll, eller vill vi vandra den som fria och självständiga människor?

Ska vägen till framtiden präglas av att vi betraktas som potentiella brottslingar från det vi vaknar tills vi somnar?

Smaka på ordet: Internetrevolutionen.

Vad betyder det för dig?

Många tänker nog på den som något överspelat; vi övergav våra 56k-modem, fick Google, YouTube, The Pirate Bay, Wikipedia och Facebook. Och så kanske man slänger in WikiLeaks och Spotify i mixen också men ungefär så.

Några av oss ser den ur ett helt annat perspektiv. Som något som ännu är i sin linda. Vi ser inte bara de små söta tjänsterna, vi ser att samhället förändras.

Drastiskt.

Vad vi ser är detta: makten förskjuts, och de som haft makten hittills gillar det inte. Gillar det inte alls.

Journalister är frustrerade för att de inte längre har ensamrätt på att definiera sanningen, även om bloggarna än så länge inte förmår tränga in i det allmänna medvetandet i någon större utsträckning.

Kanske kommer bloggarna aldrig att få något större inflytande; men det lilla som redan finns, räcker tydligen för att journalisterna ska skaka i sina skor.

Politikerna ser möjligheter att övervaka hela folket och plötsligt är alla liberala/frihetliga värderingar och all respekt för det egna folkets mänskliga rättigheter som bortblåsta.

Det talas om barnporr och näthat, varnas för phishing och grooming.

Det talas om (behovet av) övervakning, reglering och kontroll. Nätet är läskigt, marken gungar under fötterna, övervaka! Reglera! Kontrollera!

Det märkliga är att detta tycks slå igenom även på andra områden; t.ex. Folkpartiet har väl aldrig varit så ivriga att övervaka och kontrollera våra elever i skolan, så "liberala" de är?

---

I norra Afrika pågår samtidigt flera omvälvande och mer eller mindre blodiga revolutioner. Tunisiens och Egyptens diktatorer har fallit, men oroligheter och övergrepp pågår fortfarande. Just nu rapporteras mest om Libyen, men även i andra länder som Bahrain och Jemen försöker folk protestera och möts av vidriga övergrepp.

Det talas om att internet spelat en viktig roll i dessa revolutioner. Vissa försöker förneka det med argument om att revolter kunnat genomföras innan internet uppfanns.

Det är förvisso sant att internet inte fanns när fransoserna körde sitt rejs med frihet, jämlikhet och broderskap, och avrättade adeln. Inte heller när bolsjevikerna avsatte tsar Nikolaj II fanns något nät, och inte heller när shah Mohammad Reza Pahlavi störtades hade man hjälp av Twitter eller något annat av det slaget.

Däremot hade man andra metoder att sprida information, och dessa spelade nog i samtliga fall en avgörande roll. Inte för att jag har några konkreta bevis för det men jag har svårt att tro att det skulle ha varit möjligt utan att ha väl fungerande mekanismer för att kommunicera med varandra.

Detta att vi nu får mer eller mindre samtidiga oroligheter och revolutioner i odemokratiska länder i samma region lär sakna historiskt motstycke, och jag håller en tia på att internet har spelat en nyckelroll i detta.

Det finns naturligtvis fundamentala skillnader mellan de blodiga revolutionerna i norra Afrika och mellanöstern å ena sidan, och fildelande massor och de fridsamma "piraternas" politiska protester i väst å den andra.

Men det finns också likheter.

Internet ligger under ytan och katalyserar, förändrar, jämnar ut, minskar avstånd, förändrar förutsättningar... och får oväntade konsekvenser.

Konsekvenser som inte gillas av makten.

Vilket inte beror på att alla konsekvenser är dåliga; konskevenserna är varken bättre eller sämre än samhället; utan att de är främmande. Skrämmande.

---

Det finns några som ser vad som händer.

Några som ställer frågor om vad konsekvenserna blir.

Några som tänker att, om nu upphovsrättsindustrin vill begränsa fildelning genom att övervaka oss alla och urholka vår rättssäkerhet; vad får vi för samhälle då?

Några som tänker att, om vi stoppar övervakningen och upprätthåller/återupprättar rättssäkerheten, vad får vi för samhälle då?

Några som inser att fri kunskap och delad kultur är något som har en fantastisk potential. Några som inser att en stark integritet också är en nödvändig ingrediens i den mirakelsoppa som kan göra oss starkare än vi kan föreställa oss idag.

Några som tänker att, om Säpo får tillgång till data om var vi är och när, och vem vi pratar med i telefon, vad får det för konsekvenser för människor som vill ha äktenskapsrådgivning, eller komma i kontakt med psykvården? När kommer våra grannar att titta snett på oss helt utan anledning för att privata data om oss har läckt och de inte ser hela sammanhanget?

Där någonstans står Piratpartiet idag.

---

Så finns några som tänker ett steg längre.

Några som undrar om arbetslinjen verkligen är vettig; vi har å ena sidan en arbetsmarknad som är mättad även om man bara räknar in de som faktiskt är arbetsföra, och å andra sidan människor som är för sjuka, för gamla, eller helt enkelt bara för omotiverade för att arbeta.

Några som inser att mycket av det arbete som lagts ner för att ge oss det fantastiska och obegripliga mervärde som internet ger oss, har gjorts - gratis.

Något händer. Eller snarare en myriad små någotar händer hela tiden.

Ta det nu lugnt, det här är inte på något vis förankrat som Piratpartiets väg framåt. Vi ser vad som kan vara embryon till Piratpartiets oundvikliga breddning, men som också kan vara stickspår som partiet aldrig följer upp. Men det är så här partiet ska breddas; inifrån, steg för steg, idé för idé. Utanför lådan.

---

Klichéer är utnötta men bottnar emellanåt i något som faktiskt är värt att upprepas; ett exempel är att det är inte målet som är det viktiga utan vägen dit.

Ska vägen till framtiden kantas av övervakning och kontroll, eller vill vi vandra den som fria och självständiga människor?

Ska vägen till framtiden präglas av att vi betraktas som potentiella brottslingar från det vi vaknar tills vi somnar?

Internetrevolutionen

Securitas bryter mot lagen, MTR hjälper till.

Läs och bli arg.

Dags för SL att ta ett jävligt irriterat snack med lämplig chef på Securitas?

Läs och bli arg.

Dags för SL att ta ett jävligt irriterat snack med lämplig chef på Securitas?

Securitas bryter mot lagen, MTR hjälper till.

Jag som trodde att Liberaldemokraterna var våra vänner?

Här kan du läsa något av det värsta dravel jag sett på länge.

Läs, skratta, gråt, whatever. Jag trodde jag skulle slippa de här enfaldiga utspelen nu när Liberaldemokraterna sugit upp dem, som var så lagda, från vårt parti.

Men icke.

Nu står de här igen, i självaste Hexpressen, och får denna gång uppbackning av Alexander Bard.

De vet minsann bättre än alla oss andra vad Piratpartiet är, vad Piratpartiet har för problem och - surprise! - hur de bäst ska lösas. Och nu ska de skriva oss på näsan vad de i sin glänsande överlägsenhet dikterar.

Det är väl så liberaler beter sig, right?

De har i sin outgrundliga visdom kommit fram till att Piratpartiet egentligen är ett "liberalt" (antar att jag ska läsa "libertarianskt") parti. Och att alla vi som inte förstår det borde inse faktum och söka oss till V eller MP.

I have news for you.

De är fullständigt ute och cyklar.

Som om Piratpartiets "enda väg" skulle bestå i att besanna just deras våta drömmar.

Det mest skrämmande med hela artikeln är signaturen; där står inte bara att herrar Rehbinder har den dåliga smaken att fortfarande vara Piratpartister, utan även att Alexander Bard tydligen har sällat sig till våra skaror!

Vad ska man tolka in i detta?

Blev inte Liberaldemokraterna den omedelbara och formidabla succé som grundarna hoppats på?

Är nu nästa steg att försåtligt försöka plantera sitt havererade Liberati i Piratpartiet?

Ve och fasa.

Ska vi nu se våra forna vänner göra gemensam sak med Bard och försöka slita sönder vårt fina parti inifrån?

För om någon försöker göra Piratpartiet libertarianskt kommer det att resultera i först hårda interna strider och därefter kommer de överlevande att gå en säker politisk död till mötes.

All respekt jag eventuellt någonsin hyst för någon av artikelförfattarna är nu definitivt bortblåst.

Jag vill bara uppmana dem att avsluta sina medlemsskap i Piratpartiet snarast och inte besvära oss med sina enfaldiga pojkrumsdrömmar igen.

Med vänner som er behöver vi fan inga fiender.

Om ni inte gillar att Piratpartiet inte är libertarianskt, håll er då till Liberaldemokraterna och ge fan i att förstöra för oss.

---

Uppdatering: tack Johan för länkkärlek.

Uppdatering 2: Länkad av gud moder själv, om man får vara lite vanvördig.

Det här inlägget länkades också av chefen, men jag förstår ärligt talat inte riktigt vad hon menar med sin känga till mig och jag orkar inte riktigt engagera mig i det heller.

Här kan du läsa något av det värsta dravel jag sett på länge.

Läs, skratta, gråt, whatever. Jag trodde jag skulle slippa de här enfaldiga utspelen nu när Liberaldemokraterna sugit upp dem, som var så lagda, från vårt parti.

Men icke.

Nu står de här igen, i självaste Hexpressen, och får denna gång uppbackning av Alexander Bard.

De vet minsann bättre än alla oss andra vad Piratpartiet är, vad Piratpartiet har för problem och - surprise! - hur de bäst ska lösas. Och nu ska de skriva oss på näsan vad de i sin glänsande överlägsenhet dikterar.

Det är väl så liberaler beter sig, right?

De har i sin outgrundliga visdom kommit fram till att Piratpartiet egentligen är ett "liberalt" (antar att jag ska läsa "libertarianskt") parti. Och att alla vi som inte förstår det borde inse faktum och söka oss till V eller MP.

I have news for you.

De är fullständigt ute och cyklar.

Som om Piratpartiets "enda väg" skulle bestå i att besanna just deras våta drömmar.

Det mest skrämmande med hela artikeln är signaturen; där står inte bara att herrar Rehbinder har den dåliga smaken att fortfarande vara Piratpartister, utan även att Alexander Bard tydligen har sällat sig till våra skaror!

Vad ska man tolka in i detta?

Blev inte Liberaldemokraterna den omedelbara och formidabla succé som grundarna hoppats på?

Är nu nästa steg att försåtligt försöka plantera sitt havererade Liberati i Piratpartiet?

Ve och fasa.

Ska vi nu se våra forna vänner göra gemensam sak med Bard och försöka slita sönder vårt fina parti inifrån?

För om någon försöker göra Piratpartiet libertarianskt kommer det att resultera i först hårda interna strider och därefter kommer de överlevande att gå en säker politisk död till mötes.

All respekt jag eventuellt någonsin hyst för någon av artikelförfattarna är nu definitivt bortblåst.

Jag vill bara uppmana dem att avsluta sina medlemsskap i Piratpartiet snarast och inte besvära oss med sina enfaldiga pojkrumsdrömmar igen.

Med vänner som er behöver vi fan inga fiender.

Om ni inte gillar att Piratpartiet inte är libertarianskt, håll er då till Liberaldemokraterna och ge fan i att förstöra för oss.

---

Uppdatering: tack Johan för länkkärlek.

Uppdatering 2: Länkad av gud moder själv, om man får vara lite vanvördig.

Det här inlägget länkades också av chefen, men jag förstår ärligt talat inte riktigt vad hon menar med sin känga till mig och jag orkar inte riktigt engagera mig i det heller.

Jag som trodde att Liberaldemokraterna var våra vänner?

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 4

Den tyska(?) wikin AK VORRAT har publicerat siffror på datalagringens effekter.

Go figure.

Den tyska(?) wikin AK VORRAT har publicerat siffror på datalagringens effekter.

Go figure.

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 4

Politisk Ideologi 2: Analys

Håhå jaja. Idag tänkte jag ge mig på att analysera det politiska läget idag, ur ideologiskt perspektiv då.

Inspirationen till dagens inlägg har jag fått av Rick Falkvinge och hans föredrag för The Pirate Party UK i Glasgow häromdagen.

Jag har för mig att jag läst någonstans en kommentar av Rick själv där han konstaterar att han blev ganska känslosam (läs intensiv), men att han tyckte det var ok med tanke på att publiken bestod av redan frälsta.

Och jag kan inte mer än hålla med.

Om du vill se hans föredrag så gör det nu, jag kommer nämligen i nästa mening att börja avslöja dess innehåll.

Det går nämligen en röd tråd genom det hela; han börjar med att konstatera att för läänge sedan (> 120 år) fanns det i princip två politiska aktörer: kungen å ena sidan, och kyrkan å andra sidan. Så, för sisådär 120 år sedan, var det några som hittade på något nytt: liberalismen. Plötsligt gjorde kungen och kyrkan gemensam sak och blev konservativa. Man såg inte direkt liberaler med blida ögon.

Så hade den politiska spelplanen förändrats från att vara kungen mot kyrkan till att vara liberala mot konservativa.

40 år senare, alltså för ungefär 80 år sedan, hittar någon på att arbetare ska ha rättigheter och fackföreningar och så vidare. En ny rörelse uppstår, som inte ses med blida ögon av det politiska etablissemanget.

Och vips, de liberala och de konservativa gör plötsligt gemensam sak och blir "höger".

Ytterligare 40 år senare, vad händer då? Hippierörelsen, vänstervågen... och ur detta växer... miljörörelsen. Utskällda som flummare.

Den här gången gjorde kanske inte vänster och höger gemensam sak mot miljörörelsen på samma sätt som har skett tidigare men det kanske är ett tidens tecken.

Hur som haver, idag är miljörörelsen en del av etablissemanget, som knappt ifrågasätts längre.

Och det har gått 40 år till.

Och vi har en ny rörelse.

Piraterna.

Och det är nu vi mot hela etablissemanget, som tycker att vi är ytterst suspekta.

Så långt har jag bara i grova drag återgett Ricks föreläsning; det kan hända att han har skarvat lite här och tummat lite där för att få en bra föreläsning, vad vet jag? Och jag orkar inte riktigt dubbelkolla fakta, för jag brinner av min fina idé som jag är lite förälskad i just nu.

Lite nyfiken måste du väl ändå vara om du har läst så här långt?

Nå.

Det vi ser nu är att riksdagspartiernas traditionella ideologier håller på att överges.

Vi kan börja från vänster, med Vänsterpartiet. Detta parti hette tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna. Ungefär sedan då man bytte namn har man glidit in mot mitten och börjat hysa liberala idéer i stället för det gamla kommunistiska.

Sossarna. Deras ideologi har bara sakta, men säkert, gått upp i rök, och nu finns bara ren och skär populism kvar.

Miljöpartiet. Har kvar sin ideologi på papperet, men är beredda till stora eftergifter för att få vara med och bestämma. Även här kan man skönja en vänsterorientering som har blivit suddigare, även om miljöpartiet själva alltid har sagt sig vara höger/vänsterneutrala.

Centern. En gång ett socialliberalt parti, idag... som sossarna, ingenting.

Folkpartiet Liberalerna, numera Folkpartiet de smygneokonservativa.

Moderaterna, numera de Nya Öppet Neokonservativa Moderaterna.

Kristdemokraterna, som alltid varit bara konservativa med en unken stank av låg moral.

Och till slut kan vi väl också nämna Sverigedemokraterna, neokonservativa med en unken stank av nynazism.

Det jag tycker mig se under kanten på min foliehatt är en konservatisering (kan man säga så?) av hela det politiska spelfältet i vårt land. Och då är det plötsligt inte riktigt lika konstigt att ett idiotparti som SD kan komma in i riksdagen; de passar faktiskt skrämmande bra in i bilden.

Kan det ligga något i min tanke?

Kan det vara så att informationssamhället triggar en nykonservatism, som ett led i en polarisering, där motpolen är... vi? Piraterna?

Något att tänka på?

Håhå jaja. Idag tänkte jag ge mig på att analysera det politiska läget idag, ur ideologiskt perspektiv då.

Inspirationen till dagens inlägg har jag fått av Rick Falkvinge och hans föredrag för The Pirate Party UK i Glasgow häromdagen.

Jag har för mig att jag läst någonstans en kommentar av Rick själv där han konstaterar att han blev ganska känslosam (läs intensiv), men att han tyckte det var ok med tanke på att publiken bestod av redan frälsta.

Och jag kan inte mer än hålla med.

Om du vill se hans föredrag så gör det nu, jag kommer nämligen i nästa mening att börja avslöja dess innehåll.

Det går nämligen en röd tråd genom det hela; han börjar med att konstatera att för läänge sedan (> 120 år) fanns det i princip två politiska aktörer: kungen å ena sidan, och kyrkan å andra sidan. Så, för sisådär 120 år sedan, var det några som hittade på något nytt: liberalismen. Plötsligt gjorde kungen och kyrkan gemensam sak och blev konservativa. Man såg inte direkt liberaler med blida ögon.

Så hade den politiska spelplanen förändrats från att vara kungen mot kyrkan till att vara liberala mot konservativa.

40 år senare, alltså för ungefär 80 år sedan, hittar någon på att arbetare ska ha rättigheter och fackföreningar och så vidare. En ny rörelse uppstår, som inte ses med blida ögon av det politiska etablissemanget.

Och vips, de liberala och de konservativa gör plötsligt gemensam sak och blir "höger".

Ytterligare 40 år senare, vad händer då? Hippierörelsen, vänstervågen... och ur detta växer... miljörörelsen. Utskällda som flummare.

Den här gången gjorde kanske inte vänster och höger gemensam sak mot miljörörelsen på samma sätt som har skett tidigare men det kanske är ett tidens tecken.

Hur som haver, idag är miljörörelsen en del av etablissemanget, som knappt ifrågasätts längre.

Och det har gått 40 år till.

Och vi har en ny rörelse.

Piraterna.

Och det är nu vi mot hela etablissemanget, som tycker att vi är ytterst suspekta.

Så långt har jag bara i grova drag återgett Ricks föreläsning; det kan hända att han har skarvat lite här och tummat lite där för att få en bra föreläsning, vad vet jag? Och jag orkar inte riktigt dubbelkolla fakta, för jag brinner av min fina idé som jag är lite förälskad i just nu.

Lite nyfiken måste du väl ändå vara om du har läst så här långt?

Nå.

Det vi ser nu är att riksdagspartiernas traditionella ideologier håller på att överges.

Vi kan börja från vänster, med Vänsterpartiet. Detta parti hette tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna. Ungefär sedan då man bytte namn har man glidit in mot mitten och börjat hysa liberala idéer i stället för det gamla kommunistiska.

Sossarna. Deras ideologi har bara sakta, men säkert, gått upp i rök, och nu finns bara ren och skär populism kvar.

Miljöpartiet. Har kvar sin ideologi på papperet, men är beredda till stora eftergifter för att få vara med och bestämma. Även här kan man skönja en vänsterorientering som har blivit suddigare, även om miljöpartiet själva alltid har sagt sig vara höger/vänsterneutrala.

Centern. En gång ett socialliberalt parti, idag... som sossarna, ingenting.

Folkpartiet Liberalerna, numera Folkpartiet de smygneokonservativa.

Moderaterna, numera de Nya Öppet Neokonservativa Moderaterna.

Kristdemokraterna, som alltid varit bara konservativa med en unken stank av låg moral.

Och till slut kan vi väl också nämna Sverigedemokraterna, neokonservativa med en unken stank av nynazism.

Det jag tycker mig se under kanten på min foliehatt är en konservatisering (kan man säga så?) av hela det politiska spelfältet i vårt land. Och då är det plötsligt inte riktigt lika konstigt att ett idiotparti som SD kan komma in i riksdagen; de passar faktiskt skrämmande bra in i bilden.

Kan det ligga något i min tanke?

Kan det vara så att informationssamhället triggar en nykonservatism, som ett led i en polarisering, där motpolen är... vi? Piraterna?

Något att tänka på?

Politisk Ideologi 2: Analys

Politisk Ideologi

Jag tänkte i ett anfall av hybris försöka bryta ner begreppet politisk ideologi, och resonera lite kring vad det är och hur den kan hanteras.

Det är mina kära piratvänner som har lärt mig igen något jag egentligen redan visste; nämligen att lite hybris mår man bara bra av.

Nå, läser man lite om det hela upptäcker man att man inom marxismen har en alldeles egen uppfattning om vad ideologi är.

Men jag ger mig på att göra en egen tolkning; jag påstår att en politisk ideologi är en specifik metodik för att lösa samhälleliga problem. Några kanske invänder att ideologin snarare är en värdegrund man kan bygga sin metodik på, men om värdegrunden ändå resulterar i en specifik metodik - vilket ofta verkar vara fallet - spelar det inte så stor roll.

En ideologi kan uppstå genom att Någon observerar ett problem, låt oss kalla problemet A. Samma Någon inser att lösningen B är genialisk i all sin enkelhet.

Nu är det väldigt lätt för oss människor att bli kära i våra idéer. Du kan säkert komma på ett exempel på när någon i din omgivning uppenbart blivit förälskad i en av sina egna idéer.

Då ligger tanken att, om vi kunde lösa alla problem på det här smarta sättet så finge vi Utopia, kanske nära till hands för vår Någon.

Problemen uppstår när man försöker tillämpa lösningen B på problemet C, vars natur på något fundamentalt sätt skiljer sig från A.

Så långt tror jag de flesta är med mig, det är knappast något kontroversiellt i detta.

Många tänker nog redan på olika kommunistiska regimer som försökt tillämpa svaret "staten fixar det" på alla problem.

Någon kanske är lite mer obstinat och tänker på hur marknadsliberaler försöker tillämpa svaret "en fri konkurrens på en öppen marknad" på alla problem.

Och här någonstans, om inte förr, börjar vi kanske ana, att det är väldigt svårt att formulera en ideologi som faktiskt klarar av att lösa alla problem, utan att det uppstår andra problem, som i många fall är värre än de problem man skulle lösa. Problem som idealisterna med en fascinerande konsekvens väljer att blunda för.

Till syvende och sist får vi nog acceptera att det helt enkelt inte finns någon universalmedicin utan otrevliga biverkningar.

Vad göra då? Skrota alla ideologier och i stället skapa ett pragmatiskt samhälle där alla problem löses på bästa sätt?

Nå, det finns många som hävdar att det mest effektiva sättet att driva ett samhälle skulle vara att lämna över all makt till en upplyst despot, som agerar för folkets bästa.

Börjar de kalla kårarna rinna längs din rygg? Bra! Jag gillar inte heller tanken på att vara i händerna på en "upplyst despot" som driver Sverige AB.

Som Thomas Tvivlaren uttryckte det i en kommentar:

Demokrati är som bekant vare sig särskilt effektivt eller ”bäst”. Tvärtom så är ju demokratins styrka att den istället verkar från andra hållet eller uttryckt annorlunda ”den är minst dålig” sett till helheten och ur ett längre perspektiv.

Så nu tar vi och sparkar in den förhoppningsvis redan öppna dörren: Ideologi är bäst som ett slags rättesnöre, en generell riktning.

Man måste nämligen kunna erkänna, att lösningen B kanske inte är optimal för problemet C, utan att man där kanske ska tillämpa någon av lösningarna D, E eller F, beroende på vilken som är minst dålig för ett mer övergripande mål.

Ok, så då kanske det bästa sättet att formulera en ideologi är att formulera målen, och några spelregler för medlen, i stället för en generell lösning?

Det är kanske inte alltid fri konkurrens på en öppen marknad som är lösningen. Det kanske inte alltid är pappa staten som ska fixa allt. Det kanske inte alltid är höjda eller sänkta skatter som är svaret, allt kanske inte mår bra av att ägas privat, det kanske inte är en bra idé att jaga sjukförsäkringsfuskare, det kanske inte är en bra idé att sätta alla i arbete tills de stupar i graven, när arbetsmarknaden ändå inte räcker till för att sysselsätta alla.

Som Piratpartist funderar jag givetvis en del över PPs ideologi. Det finns lite olika uppfattningar inom partiet; de flesta av oss är frihetliga, några är mer kapitalistiskt lagda och andra är mer åt det socialistiska hållet. Några hävdar bestämt att de är liberaler som står vid sidan av höger/vänster-skalan, och det låter ju bra i teorin, men i praktiken tycker jag att de visar tydliga högersympatier.

Så, om vi ska formulera en ideologi för PP, hur gör vi då? Kanske börja med att formulera mål?

(Observera att jag inte gör några anspråk på att följande bild är korrekt eller heltäckande, se det mer som lösa funderingar.)

Vi har redan några tydliga mål, och delmål; de kanske tydligaste övergripande målen (utan inbördes rangordning) jag kan se är:

• att medborgare inte ska övervakas utan konkreta misstankar om grova brott
  
• att det ska vara tillåtet att kopiera mer eller mindre vad som helst så länge det är för privat bruk
  

Ett mål som också förefaller tydligt är transparensskalan; makten ska vara transparent, den privata sfären ska vara ogenomskinlig.

Ett annat mål som verkar någorlunda tydligt är att man ska åtnjuta rättssäkerhet, dvs. lagen måste vara tydlig och de som ansvarar för lagens tillämpning måste vara kompetenta och oberoende.

Vi har också några tydliga spelregler för medlen; allt som företas av staten måste göras med respekt för demokratiska principer; lagar måste ligga någorlunda i ens med folkets moral, annars uppfattas lagen som orimlig; vi måste på motsvarande sätt ha goda proportioner mellan brott och straff.

So far, so good.

Men vad ska vi göra med all den politik vi hittills "skitit i" då?

Mitt förslag är konservativt; vi skyndar långsamt. Vi ser hur våra ställningstaganden spiller över på närliggande områden av sig själva.

Vi får t.ex. automatiskt en skolpolitik genom att vi anser att alla elever ska ha tillgång till egen dator, och fri tillgång till internet, och att lärarna ska utbildas till att kunna fungera som mentorer för eleverna, för att lära dem att självständigt och källkritiskt söka information på nätet. Och sedan ska eleverna givetvis inhämta kunskaper genom att söka på nätet. En liten kulturkrock med dagens lärarroll; en stor utmaning för oss att förankra nytänkande i lärarkåren.

Vi får automatiskt en politik för offentlig administration genom att vi vill att all sådan ska använda FOSS i så stor utsträckning som möjligt.

Vi får automatiskt en forskningspolitik genom att vi vill skrota patenten och upphovsrätten; skrotningen av patenten medför att läkemedelsforskningen måste flytta tillbaka till universiteten och högskolorna, skrotningen av upphovsrätten medför att vi får ett större utbud läromedel till lägre pris, i vissa fall rent av gratis.

Och så vidare.

Det jag tycker är viktigast är att vi i Piratpartiet inte definierar en universallösning för alla problem, utan att vi har en allmän riktning, som i grund och botten handlar om att dela med sig och hålla antidemokratiska krafter på en armlängds avstånd. Minst.

Det finns ett kommentarsfält nedan.

Kom igen.

Trollmi.

---

Tack till Marcus Fridholm och den här lilla sagan från livbåten, som inspirerade till texten.

Jag tänkte i ett anfall av hybris försöka bryta ner begreppet politisk ideologi, och resonera lite kring vad det är och hur den kan hanteras.

Det är mina kära piratvänner som har lärt mig igen något jag egentligen redan visste; nämligen att lite hybris mår man bara bra av.

Nå, läser man lite om det hela upptäcker man att man inom marxismen har en alldeles egen uppfattning om vad ideologi är.

Men jag ger mig på att göra en egen tolkning; jag påstår att en politisk ideologi är en specifik metodik för att lösa samhälleliga problem. Några kanske invänder att ideologin snarare är en värdegrund man kan bygga sin metodik på, men om värdegrunden ändå resulterar i en specifik metodik - vilket ofta verkar vara fallet - spelar det inte så stor roll.

En ideologi kan uppstå genom att Någon observerar ett problem, låt oss kalla problemet A. Samma Någon inser att lösningen B är genialisk i all sin enkelhet.

Nu är det väldigt lätt för oss människor att bli kära i våra idéer. Du kan säkert komma på ett exempel på när någon i din omgivning uppenbart blivit förälskad i en av sina egna idéer.

Då ligger tanken att, om vi kunde lösa alla problem på det här smarta sättet så finge vi Utopia, kanske nära till hands för vår Någon.

Problemen uppstår när man försöker tillämpa lösningen B på problemet C, vars natur på något fundamentalt sätt skiljer sig från A.

Så långt tror jag de flesta är med mig, det är knappast något kontroversiellt i detta.

Många tänker nog redan på olika kommunistiska regimer som försökt tillämpa svaret "staten fixar det" på alla problem.

Någon kanske är lite mer obstinat och tänker på hur marknadsliberaler försöker tillämpa svaret "en fri konkurrens på en öppen marknad" på alla problem.

Och här någonstans, om inte förr, börjar vi kanske ana, att det är väldigt svårt att formulera en ideologi som faktiskt klarar av att lösa alla problem, utan att det uppstår andra problem, som i många fall är värre än de problem man skulle lösa. Problem som idealisterna med en fascinerande konsekvens väljer att blunda för.

Till syvende och sist får vi nog acceptera att det helt enkelt inte finns någon universalmedicin utan otrevliga biverkningar.

Vad göra då? Skrota alla ideologier och i stället skapa ett pragmatiskt samhälle där alla problem löses på bästa sätt?

Nå, det finns många som hävdar att det mest effektiva sättet att driva ett samhälle skulle vara att lämna över all makt till en upplyst despot, som agerar för folkets bästa.

Börjar de kalla kårarna rinna längs din rygg? Bra! Jag gillar inte heller tanken på att vara i händerna på en "upplyst despot" som driver Sverige AB.

Som Thomas Tvivlaren uttryckte det i en kommentar:

Demokrati är som bekant vare sig särskilt effektivt eller ”bäst”. Tvärtom så är ju demokratins styrka att den istället verkar från andra hållet eller uttryckt annorlunda ”den är minst dålig” sett till helheten och ur ett längre perspektiv.

Så nu tar vi och sparkar in den förhoppningsvis redan öppna dörren: Ideologi är bäst som ett slags rättesnöre, en generell riktning.

Man måste nämligen kunna erkänna, att lösningen B kanske inte är optimal för problemet C, utan att man där kanske ska tillämpa någon av lösningarna D, E eller F, beroende på vilken som är minst dålig för ett mer övergripande mål.

Ok, så då kanske det bästa sättet att formulera en ideologi är att formulera målen, och några spelregler för medlen, i stället för en generell lösning?

Det är kanske inte alltid fri konkurrens på en öppen marknad som är lösningen. Det kanske inte alltid är pappa staten som ska fixa allt. Det kanske inte alltid är höjda eller sänkta skatter som är svaret, allt kanske inte mår bra av att ägas privat, det kanske inte är en bra idé att jaga sjukförsäkringsfuskare, det kanske inte är en bra idé att sätta alla i arbete tills de stupar i graven, när arbetsmarknaden ändå inte räcker till för att sysselsätta alla.

Som Piratpartist funderar jag givetvis en del över PPs ideologi. Det finns lite olika uppfattningar inom partiet; de flesta av oss är frihetliga, några är mer kapitalistiskt lagda och andra är mer åt det socialistiska hållet. Några hävdar bestämt att de är liberaler som står vid sidan av höger/vänster-skalan, och det låter ju bra i teorin, men i praktiken tycker jag att de visar tydliga högersympatier.

Så, om vi ska formulera en ideologi för PP, hur gör vi då? Kanske börja med att formulera mål?

(Observera att jag inte gör några anspråk på att följande bild är korrekt eller heltäckande, se det mer som lösa funderingar.)

Vi har redan några tydliga mål, och delmål; de kanske tydligaste övergripande målen (utan inbördes rangordning) jag kan se är:

• att medborgare inte ska övervakas utan konkreta misstankar om grova brott
  
• att det ska vara tillåtet att kopiera mer eller mindre vad som helst så länge det är för privat bruk
  

Ett mål som också förefaller tydligt är transparensskalan; makten ska vara transparent, den privata sfären ska vara ogenomskinlig.

Ett annat mål som verkar någorlunda tydligt är att man ska åtnjuta rättssäkerhet, dvs. lagen måste vara tydlig och de som ansvarar för lagens tillämpning måste vara kompetenta och oberoende.

Vi har också några tydliga spelregler för medlen; allt som företas av staten måste göras med respekt för demokratiska principer; lagar måste ligga någorlunda i ens med folkets moral, annars uppfattas lagen som orimlig; vi måste på motsvarande sätt ha goda proportioner mellan brott och straff.

So far, so good.

Men vad ska vi göra med all den politik vi hittills "skitit i" då?

Mitt förslag är konservativt; vi skyndar långsamt. Vi ser hur våra ställningstaganden spiller över på närliggande områden av sig själva.

Vi får t.ex. automatiskt en skolpolitik genom att vi anser att alla elever ska ha tillgång till egen dator, och fri tillgång till internet, och att lärarna ska utbildas till att kunna fungera som mentorer för eleverna, för att lära dem att självständigt och källkritiskt söka information på nätet. Och sedan ska eleverna givetvis inhämta kunskaper genom att söka på nätet. En liten kulturkrock med dagens lärarroll; en stor utmaning för oss att förankra nytänkande i lärarkåren.

Vi får automatiskt en politik för offentlig administration genom att vi vill att all sådan ska använda FOSS i så stor utsträckning som möjligt.

Vi får automatiskt en forskningspolitik genom att vi vill skrota patenten och upphovsrätten; skrotningen av patenten medför att läkemedelsforskningen måste flytta tillbaka till universiteten och högskolorna, skrotningen av upphovsrätten medför att vi får ett större utbud läromedel till lägre pris, i vissa fall rent av gratis.

Och så vidare.

Det jag tycker är viktigast är att vi i Piratpartiet inte definierar en universallösning för alla problem, utan att vi har en allmän riktning, som i grund och botten handlar om att dela med sig och hålla antidemokratiska krafter på en armlängds avstånd. Minst.

Det finns ett kommentarsfält nedan.

Kom igen.

Trollmi.

---

Tack till Marcus Fridholm och den här lilla sagan från livbåten, som inspirerade till texten.

Politisk Ideologi

Socialdemokraternas partiledarval

I DN finns idag artikeln "S kräver besked av kandidaterna", där man presenterar fyra återstående kandidater för partiledarposten:

Mikael Damberg, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Tomas Eneroth.

Personligen vet jag inget om tre av dessa (jag har faktiskt inte ens läst DNs artikel ordentligt), och om Thomas Östros vet jag mindre än jag hade förväntat mig veta om ett såpass känt namn. På Wikipedia står i alla fall att:

Östros har av författaren och S-kännaren Christer Isaksson beskrivits som tillhörande högerfalangen inom Socialdemokraterna.

Jag vill rikta en bön till alla sossar som kommer att delta i partiledarvalet: rösta inte på Östros.

Hur kommer det sig då att jag, som snart sagt inte vet något alls om vare sig Östros eller de andra kandidaterna, ändå kan ha mage att oombedd lämna rekommendationer om hur ni ska välja?

Svaret är kanske enklare än man kan tro.

I mina ögon är Östros en representant för den socialdemokrati, som sätter populismen främst, och skiter i allt vad socialism och demokrati heter.

Den socialdemokrati, som allra pliktskyldigast har kvar ordet "solidaritet" i partiprogrammet, men har glömt vad ordet betyder och bannlyst det från all offentlig debatt.

Om ni väljer Östros till partiledare, finns det en uppenbar risk att de partimedlemmar som vill förvandla Socialdemokraterna från att vara ett renodlat populistiskt parti till att faktiskt vara ett socialistiskt (hemska ord!?) och demokratiskt (huvva!?) parti, inte ens försöker sig på en sådan förnyelse, utan i stället uppgivet lutar sig tillbaka och åker vidare på resan mot undergången.

Det måste vara överordnat allt annat att få en ledare under vilken partiets medlemmar känner att det är meningsfullt att försöka återerövra partiets förlorade heder.

Vill ni ha bra idéer till hur man ska forma Socialdemokraternas framtida ideologi råder ingen brist på sådana. Se bara vad Klara Tovhult har skrivit. Det finns andra som skriver bra om (S), t.ex. Ulf Bjereld och Erik Laakso.

Det finns mer, jag orkar bara inte leta efter det just nu; jag är ju trots allt Piratpartist, åtminstone så länge (S) envisas med att inte vara socialdemokrater.

I DN finns idag artikeln "S kräver besked av kandidaterna", där man presenterar fyra återstående kandidater för partiledarposten:

Mikael Damberg, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Tomas Eneroth.

Personligen vet jag inget om tre av dessa (jag har faktiskt inte ens läst DNs artikel ordentligt), och om Thomas Östros vet jag mindre än jag hade förväntat mig veta om ett såpass känt namn. På Wikipedia står i alla fall att:

Östros har av författaren och S-kännaren Christer Isaksson beskrivits som tillhörande högerfalangen inom Socialdemokraterna.

Jag vill rikta en bön till alla sossar som kommer att delta i partiledarvalet: rösta inte på Östros.

Hur kommer det sig då att jag, som snart sagt inte vet något alls om vare sig Östros eller de andra kandidaterna, ändå kan ha mage att oombedd lämna rekommendationer om hur ni ska välja?

Svaret är kanske enklare än man kan tro.

I mina ögon är Östros en representant för den socialdemokrati, som sätter populismen främst, och skiter i allt vad socialism och demokrati heter.

Den socialdemokrati, som allra pliktskyldigast har kvar ordet "solidaritet" i partiprogrammet, men har glömt vad ordet betyder och bannlyst det från all offentlig debatt.

Om ni väljer Östros till partiledare, finns det en uppenbar risk att de partimedlemmar som vill förvandla Socialdemokraterna från att vara ett renodlat populistiskt parti till att faktiskt vara ett socialistiskt (hemska ord!?) och demokratiskt (huvva!?) parti, inte ens försöker sig på en sådan förnyelse, utan i stället uppgivet lutar sig tillbaka och åker vidare på resan mot undergången.

Det måste vara överordnat allt annat att få en ledare under vilken partiets medlemmar känner att det är meningsfullt att försöka återerövra partiets förlorade heder.

Vill ni ha bra idéer till hur man ska forma Socialdemokraternas framtida ideologi råder ingen brist på sådana. Se bara vad Klara Tovhult har skrivit. Det finns andra som skriver bra om (S), t.ex. Ulf Bjereld och Erik Laakso.

Det finns mer, jag orkar bara inte leta efter det just nu; jag är ju trots allt Piratpartist, åtminstone så länge (S) envisas med att inte vara socialdemokrater.

Socialdemokraternas partiledarval

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 3

Anders S Lindbäck skriver en blänkare om hur det går för EU-parlamentet, som trots 1000-tals övervakningskameror blir rånat på stora summor pengar... och gissa vad?

De får inte tag i rånarna!

Anders S Lindbäck skriver en blänkare om hur det går för EU-parlamentet, som trots 1000-tals övervakningskameror blir rånat på stora summor pengar... och gissa vad?

De får inte tag i rånarna!

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 3

What is this?

Original statement.

We are concerned about demonstrations that have occurred over the past few weeks in Tunisia, which we understand to be the result of social and economic unrest. We encourage all parties to show restraint as citizens exercise their right of public assembly. We have also conveyed our views directly to the Tunisian government.

Furthermore, we are concerned about recent reports that Tunisian ISP providers, at the direction of the government, hacked into the accounts of Tunisian users of American companies including Facebook, and providers of email such as Yahoo and Google, and stealing passwords. This kind of interference threatens the ability of civil society to realize the benefits of new technologies. Cyber intrusions of all kinds, including reported attacks on government of Tunisia websites, disrupt the free flow of information and reduce overall confidence in the reliability and security of vital information networks. We urge all parties to respect the freedoms of expression and information that belong to everyone.

Is this a statement from the same government that put pressure on Visa, MasterCard and PayPal to make them stop payments to WikiLeaks?

The same government that puts pressure on Twitter to obtain private information about their users, one of which, by luck for the rest of us, happens to be an Icelandic MP?

The same government that detains Bradley Manning and plans to charge him with whichever crimes they can pin on him, for blowing the whistle on a war they know they have already lost? (In the previous U.S. history, whistleblowers have traditionally not been convicted to punishment by courts.)

The same government that pushed their president to break one of the most important promises from his election campaign by signing an agreement to continue the highly illegal operation of the infamous Guantanamo base?

Well, I guess one should be grateful for the small blessings...

Original statement.

We are concerned about demonstrations that have occurred over the past few weeks in Tunisia, which we understand to be the result of social and economic unrest. We encourage all parties to show restraint as citizens exercise their right of public assembly. We have also conveyed our views directly to the Tunisian government.

Furthermore, we are concerned about recent reports that Tunisian ISP providers, at the direction of the government, hacked into the accounts of Tunisian users of American companies including Facebook, and providers of email such as Yahoo and Google, and stealing passwords. This kind of interference threatens the ability of civil society to realize the benefits of new technologies. Cyber intrusions of all kinds, including reported attacks on government of Tunisia websites, disrupt the free flow of information and reduce overall confidence in the reliability and security of vital information networks. We urge all parties to respect the freedoms of expression and information that belong to everyone.

Is this a statement from the same government that put pressure on Visa, MasterCard and PayPal to make them stop payments to WikiLeaks?

The same government that puts pressure on Twitter to obtain private information about their users, one of which, by luck for the rest of us, happens to be an Icelandic MP?

The same government that detains Bradley Manning and plans to charge him with whichever crimes they can pin on him, for blowing the whistle on a war they know they have already lost? (In the previous U.S. history, whistleblowers have traditionally not been convicted to punishment by courts.)

The same government that pushed their president to break one of the most important promises from his election campaign by signing an agreement to continue the highly illegal operation of the infamous Guantanamo base?

Well, I guess one should be grateful for the small blessings...

What is this?

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 2

Hittade via Twitter denna artikel, som visar dessa bilder:

---

Detta är en lista över registrerade brott i Tyskland

---

Här ser man procentandelarna uppklarade brott

---

I den nedre bilden syns också att de två senaste åren är efter införandet av datalagringen.

Dra dina egna slutsatser.

Hittade via Twitter denna artikel, som visar dessa bilder:

---

Detta är en lista över registrerade brott i Tyskland

---

Här ser man procentandelarna uppklarade brott

---

I den nedre bilden syns också att de två senaste åren är efter införandet av datalagringen.

Dra dina egna slutsatser.

Bevisat: Övervakning ger inte säkerhet, del 2

Religiösa konspirationsteorier

Som de flesta av er säkert redan vet, var en av faktorerna bakom Adolf Hitlers
och nazisternas popularitet i det forna Tyskland, Hitlers retorik om den
judiska konspirationen.

Judarna konspirerade för att ta över Tyskland och världen, hette det.

Någon som tycker att det låter otäckt bekant? Byt ut "judar" mot "muslimer",
och "Tyskland" mot "Sverige" eller "Europa", så låter det nog välbekant, i
vart fall om du läst kommentarstrådar till artiklar om terrorism.

Och vi har, i Adolf Hitler och nazismen, ett otäckt facit på vad som kan hända
om folk börjar lyssna på foliehattarna.

Det fanns givetvis aldrig någon judisk konspiration, och det finns givetvis
ingen muslimsk sådan heller.

Nu ska jag citera bibeln, Matt. 28:18-20:

Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”

Detta förefaller vara en nyare översättning, i min gamla konfirmationsbibel står det:

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände."

Ganska klara besked, kristendomen skall spridas och nå världsherravälde.

Vi har genom historiens lopp skickat ut korsriddare till mellanöstern och missionärer till världens alla hörn, och än idag finns det missionärer t.ex. i Afrika.

Om man tillämpar samma synsätt på oss, som foliehattarna
tillämpar på muslimer, borde vi som bor i Sverige och som t.o.m. av SD räknas som svenskar, räknas som "kristna".

Nu är jag väldigt okristen så jag gillar inte att sätta den etiketten på mig
själv, men för resonemangets skull, så gör vi så. Och kallar alla mina, till
största delen väldigt okristna, vänner, också för "kristna". Eller, återigen för resonemangets skull, åtminstone de vänner som erkänns som "svenskar" av rasisterna.

Nu känner jag inte en enda "kristen" som jag i min vildaste fantasi kan tänka
mig agerar för att införa världsherravälde för kristendomen.

Jag känner ändå en och annan, och de flesta av dessa skulle nog kunna tänka
sig att anstränga sig lite för att begränsa kristendomens spridning, snarare
än att främja den.

Jag känner några "muslimer" också. Bland annat en iransk kille som var med i
kriget mellan Iran och Irak.

Han har, enligt egen utsaga, med sina egna ögon sett människor hoppa ut i
minfält, fast förvissade om att de kommer till paradiset när det
smäller. Därför hatar han allt vad religion heter. Han verkar inte hata
annars, men om religion använder han det ordet.

Det går inte att tro att han skulle ingå i någon muslimsk konspiration.

En annan muslim jag känner är troende, men hela hans livsfilosofi präglas av
liberal tolerans. Han verkar inte ha hat i sin kropp överhuvudtaget. Detsamma
kan jag säga om hans föräldrar, syskon, föräldrars syskon osv. osv. De är inga änglar, men de hatar inte. De visar en större respekt för min tro än många som kallar sig kristna gör.

Om nu någon foliehatt kommer och påstår att mina vänner ljuger, så fortsätter
jag ändå leva i trygg förvissning om att jag vet bättre.

Det är jag som känner dem. Inte foliehattarna.

Som de flesta av er säkert redan vet, var en av faktorerna bakom Adolf Hitlers
och nazisternas popularitet i det forna Tyskland, Hitlers retorik om den
judiska konspirationen.

Judarna konspirerade för att ta över Tyskland och världen, hette det.

Någon som tycker att det låter otäckt bekant? Byt ut "judar" mot "muslimer",
och "Tyskland" mot "Sverige" eller "Europa", så låter det nog välbekant, i
vart fall om du läst kommentarstrådar till artiklar om terrorism.

Och vi har, i Adolf Hitler och nazismen, ett otäckt facit på vad som kan hända
om folk börjar lyssna på foliehattarna.

Det fanns givetvis aldrig någon judisk konspiration, och det finns givetvis
ingen muslimsk sådan heller.

Nu ska jag citera bibeln, Matt. 28:18-20:

Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”

Detta förefaller vara en nyare översättning, i min gamla konfirmationsbibel står det:

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände."

Ganska klara besked, kristendomen skall spridas och nå världsherravälde.

Vi har genom historiens lopp skickat ut korsriddare till mellanöstern och missionärer till världens alla hörn, och än idag finns det missionärer t.ex. i Afrika.

Om man tillämpar samma synsätt på oss, som foliehattarna
tillämpar på muslimer, borde vi som bor i Sverige och som t.o.m. av SD räknas som svenskar, räknas som "kristna".

Nu är jag väldigt okristen så jag gillar inte att sätta den etiketten på mig
själv, men för resonemangets skull, så gör vi så. Och kallar alla mina, till
största delen väldigt okristna, vänner, också för "kristna". Eller, återigen för resonemangets skull, åtminstone de vänner som erkänns som "svenskar" av rasisterna.

Nu känner jag inte en enda "kristen" som jag i min vildaste fantasi kan tänka
mig agerar för att införa världsherravälde för kristendomen.

Jag känner ändå en och annan, och de flesta av dessa skulle nog kunna tänka
sig att anstränga sig lite för att begränsa kristendomens spridning, snarare
än att främja den.

Jag känner några "muslimer" också. Bland annat en iransk kille som var med i
kriget mellan Iran och Irak.

Han har, enligt egen utsaga, med sina egna ögon sett människor hoppa ut i
minfält, fast förvissade om att de kommer till paradiset när det
smäller. Därför hatar han allt vad religion heter. Han verkar inte hata
annars, men om religion använder han det ordet.

Det går inte att tro att han skulle ingå i någon muslimsk konspiration.

En annan muslim jag känner är troende, men hela hans livsfilosofi präglas av
liberal tolerans. Han verkar inte ha hat i sin kropp överhuvudtaget. Detsamma
kan jag säga om hans föräldrar, syskon, föräldrars syskon osv. osv. De är inga änglar, men de hatar inte. De visar en större respekt för min tro än många som kallar sig kristna gör.

Om nu någon foliehatt kommer och påstår att mina vänner ljuger, så fortsätter
jag ändå leva i trygg förvissning om att jag vet bättre.

Det är jag som känner dem. Inte foliehattarna.

Religiösa konspirationsteorier